Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Fixstjernhimmelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sluta till dess ofantliga utsträckning. Vi hafva sett, att
föremål ändra sina skenbara lägen i följd af betraktarens
förflyttning i rummet; alla ha vi också sett, huru
trädstammarna i en skog sammanslutas, då vi aflägsna oss frän
skogen, men glesna då vi röra oss i motsatt led. Företeelsen
är utan förklaring begriplig och gäller öfver allt, der en
rörelse försiggår. Då nu, som nyss nämdes, solens rörelse
försiggår mot konstellationen Herkules, är det tydligt, att
dess utseende en gång skall varda förändradt, eller med
andra ord att dess stjernor skola aflägsna sig från hvarandra,
precis som träden i den skog vi närma oss. Besinna vi nu en
rörelsehastighet af 50 a 60 millioner mil årligen, och besinna vi
vidare, att stjernbilden Herkules icke synes undergått någon
märkbar förändring sedan Hipparkos tid för mer än 2,000
år sedan, oaktadt solen sedan dess ilat fram minst 50,000,000
x 2,000 mil, så kunna vi bilda oss åtminstone ett svagt
begrepp om den väldiga bana, på hvilken vi med en hastighet
af 120 mil i minuten af solen slungas bort mot evighetens
strand. Till de rymder, genom hvilka vi ila i denna stund,
skola vi aldrig mer återkomma, och upplefver än solen sjelf
en sådan dag, hindrar det dock icke, att jorden med sina
fröjder och sorger då för länge sedan kan hafva afträdt från
verldsteatern och dess stoft vara försänkt i de himmelska
rymdernas omätliga graf.
Sålunda har vetenskapen bragt reda i solens och jordens
under årtusenden omtvistade rörelser, eller bättre, i
menniskornas under så många tusen år förvirrade förstånd, och
på ett sådant vetenskapens storverk kan med allt skäl
tillämpas Luthers uttryck, »att när Gud lyckas omvända en
uppstudsig syndare, är det ett vida större under än om Han
ånyo skulle skapa himmel och jord».
Man har ingalunda enats om hvilket vitsord
menskligheten kan hafva förtjent i fråga om sina framsteg i
utvecklingens skola. Under det Darwin, som bekant, är mycket
liberal i den vägen, påstår deremot Hartman, att vi äro lika
stora stympare nu som någonsin, och att vi aflagt bockfoten
endast i den meningen, att vi stoppat honom i en
blankskinnsko; men en bockfot är i alla fall en bockfot, äfven om
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
