Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Lifvet i verldsrymden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andas och har sin varelse på dess yta, vårt eget slägte
inberäknadt, motsvarar ej längre vårt begrepp om skapelsens
ändamål, utan tvingar oss fastmer till den tron att, liksom
det finnes verldar af högre ordning än vår, det ock på dem
måste finnas lifsformer af fullkomligare slag än dem vi sett,
och att naturens ande öfver allt, der blott verldar rulla
fram, varit mäktig att smycka deras ytor med lif.
Sedan vi lärt känna, att verldar utan tal befolka rymden,
och sedan vi vidare lärt känna, att på en af dessa verldar,
jorden, lifvet öfverflödar till den grad, att vi ej kunna sätta
foten på marken utan att trampa på några af dess former,
sedan, säga vi, synes det som vore det axiomatiskt klart att,
har lifvet framträdt på en verld, bör det hafva framträdt
på alla, eller åtminstone på alla, der sådant rimligtvis
kunnat ske. Men förhastom oss icke. »Det är stort att tänka
fritt, men det är större att tänka rätt», och här gäller att
så vidt möjligt se till, om verkligheten håller hvad
sannolikheten lofvar. Fins det eller lian det finnas lif på
rymdens verldar? är en fråga, som för att kunna
tillnärmelsevis besvaras nödvändigt kräfver en omständligare belysning,
och på vetenskapens närvarande ståndpunkt är det
ingalunda förmätet att göra ett försök i den riktningen. Att
säga — och det har mången verkligen på allvar sagt — att
det icke tillkommer oss att forska i dylika ting, vore mindre
väl betänkt, för att ej säga rent ut tanklöst; ty för det första
gifves i hela universum icke en enda atom, som det icke är
hvarje tänkande varelses rätt att söka begripa, och för det
andra kan man aldrig på förhand veta hvad eller huru
mychet, som skall låta sig begripas. Med en sådan lösen har
ingen enda sanning funnits, och ingen forskare gått till sitt
arbete. Naturen förråder oss aldrig i otid sina hemligheter,
men har på dem alla satt inseglet: »Den som söker han
finner». När och huru, det har hon aldrig sagt, blott att
hon så till sist belönar det redliga sträfvandet i forskningens
tempelgård. Det gifves upptäckter, som kraft årtusendens
bemödanden, och af vår tids förnämsta spörsmål skola helt
visst många kräfva nya årtusenden för att hinna till sin
fullständiga lösning; men detta har icke hindrat och skall
icke hindra den sanningssökande forskaren att ändock ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
