Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Lifvet i verldsrymden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vore derföre ej kanske så oberättigadt antaga, att han då
och då ihågkommer oss med en och annan varm helsning, i
hvilket fall likväl vår sats: lifvets existens utom vår egen
planet, vore bevisad. Dock, det är andra tider nu än förr, och
månen är ej längre af sådan inflytelse som fordom, då han hade
sin hand med i spelet öfver allt, och derföre har man äfven
fråntagit honom äran af att vara meteorstenarnas leverantör.
Vetenskapligt sedt, är den lunariska åsigten lika orimlig som den
telluriska. Återstår oss således den kosmiska förklaringen,
och det är just den, som i våra dagar visats vara den enda
riktiga. Meteorstenarna äro alltså komna från rymdens
aflägsna regioner och medföra i sina organiska lemningar
ojäfaktiga vittnesbörd derom, att lif en gång blommat på de
verldar, af hvilka de utgöra de återstående fragmenten. Alltså
fins det fysiskt lif på rymdens verldar, d. v. s. det finnes
fakta på, att andra verldar än vår åtminstone varit prydda
med lefvande organismer.
Då vi tala om, att verldar kunna vara bebodda, mena
vi naturligtvis dermed icke detsamma, som att alla skulle
samtidigt besitta denna egenskap, utan att deras
bestämmelse är att förr eller senare tjena som lifvets bostäder,
hvilken bestämmelse förverkligas i mån af deras
fortskridande utveckling. Så länge en himlakropp är ett glödande
eldklot, kan tydligen något lif efter våra begrepp
(föreningar af kol, väte och qväfve) der ej finnas, men skall då
uppstå, när afkylningen sådant medgifver. Likaledes skall
den fortsatta afsvalningen en gång släcka lifvet, sedan
det likväl först blommat på planetens yta i millioner år.
Rymdens verldar, likaväl som dess bebyggare, hafva sina
åldrar: sin ungdom, då de som dallrande gasklot rulla
genom de fjerran trakterna, sin mannaålder, då de fostra
lifsformer af alla slag på sina ytor, och ändtligen sin
ålderdom, då de, lik en kalhjessig gubbe, med förfrusna lemmar
afbida sin slutliga förvandling, efter att dock lifvets
prydnad för längesedan beröfvats deras ytor. Vi mena således,
då vi tala om en planet, hvars utvecklingsstadium ej är oss
närmare bekant, att antingen har han varit bebodd, eller är
han bebodd eller skall han blifva bebodd, allt beroende på
huru framskriden han är i ålder. Många verldar hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
