Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Astronomiens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intagande af romarne 212 f. Kr.) genom »sina odödliga
förtjenster om matematiken lagt den eviga grundsten, hvarpå
all astronomisk forskning ytterst måste hvila för att ej som
ett korthus ramla för kritikens första vindfläkt.
Dessa den grekiska odlingens heroer till ära må
slutligen sägas, att sjelfve Kopernikus, enligt egen utsago,
genom deras kosmologiska åsigter först ledts till det tvifvel
på den geocentriska teoriens riktighet, som betecknar
gryningen till den nya dag i astronomiens häfder, hvilken räknar
sig till ära verldens största upptäckt af verldens störste
naturforskare: Newtons upptäckt af gravitationen.
Den helleniska kulturen står utan like i verldshistorien.
Omotståndligt som en vårflod bröt den fram, full af ljus och
lif och sång, och då den i sin skönaste blomning vissnade
och af Roms jernhand slogs i spillror, hade den för hela
menskligheten gjort mer än någon annan nation på jorden.
En sådan rikedom på öfverlägsna andar har verlden sedan
aldrig sett, och ännu efter mer än tjugu sekler har forskningen
lika litet kunnat lägga något väsentligt till Euklides’ satser
som Platons och Aristoteles’ rent spekulativa läror. Romarne
förete i vetenskapligt afseende alldeles motsatsen. När den
verldsbeherskande staten 476 utandade i den moraliska
förnedringens dypöl sin dödssuck, hade den med få undantag
icke blott left uteslutande på den grekiska bildningens
smulor, utan till och med nedbrutit och förtrampat dess
skönaste verk. »Den store Pan var död», folkvandringarnas
svallvåg fullbordade verldsväldets ruin, och medeltidens
tusenåriga natt sänkte sig öfver menskligheten.
Den framträdande Kristendomens målsmän hade ej tid
öfrig för vetenskapliga idrotter. Men ännu mer. De
saknade ofta sjelfva den grad af bildning, som vidgar
blicken och medgifver det höga och berättigade i hvarje
andligt sträfvande. Vetenskapen var dem derföre likgiltig, ja
onyttig och förhatlig. Kyrkofadren Tertullianus (f i
Kartago 220) har mästerligt tecknat denna
vetenskapsfiendtlighet i bland annat följande, vildt kraftiga paradoxer:
»Efter Kristus göres oss ej vidare behof af någon vetenskap,
och efter hans evangelium fordras ej mer några bevis. För
öfrigt är okunnigheten en välsignelse, ty den afhåller oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
