Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första afdelningen. I tjugufemte århundradet - 4. Huru verlden kommer att sluta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ol
tresserar man sig icke dess mindre mer än någonsin för allt
som rör det stora problemet.”
<Nåväl, mine herrar,” återtog preses för Frankrikes
geologiska sällskap, se här huru verlden kommer att dö sin
naturliga död, såvida ingenting rubbar sakernas nuvarande
lopp, hvilket är antagligt, ty olyckshändelser äro sällsynta
i verdsaltets ordning. Naturen gör inga tvära hopp,
geologerna tro ej längre på plötsliga revolutioner, på
omstörtningar af jordklotet, ty de ha lärt sig, att allting skrider framåt
gradvis medelst långsam utveckling. I geologien äro de
grunderna varaktiga., ’
Om det är lätt att föreställa sig, det vår planet skall
ryckas med i en universel katastrof, är det deremot mindre
tragiskt att tänka sig de nu verkande naturkrafternas
regelbundna arbete hota vår verld med en säker förstörelse.
Tyckas ej våra fastland besitta en oändlig stabilitet? Huru
skulle man kunna börja tvifla på den eviga hållbarheten af
denna jord, som fostrat så många generationer före vår egen,
och hvars alla urgamla monument säga oss, att om de
uppnått vår tid i form af ruiner, är det åtminstone ej emedan
marken vägrat att uppbära dem, utan emedan tidens
gnagande tand slutligen öfvervinner hvarje verk af
menniskohand. Så långt de historiska traditionerna sträcka sig
tillbaka, visa de oss floderna strömmande i samma bäddar som
i dag, bergen resande sig till samma höjd; och betydelsen
af några flodmynningar, som stoppas till, några jordras här
och der, är så ringa, så obetydlig i förhållande till
kontinenternas enorma massor, att det synes fullkomligt
öfverflödigt att häri söka förebuden till en slutlig förödelse.
Sålunda kan den resonera, som betraktar den yttre
verlden med en ytlig och likgiltig blick. Men en helt annan
slutsats drages af en iakttagare, van att med uppmärksamt
öga granska de förändringar, äfven de skenbarligen minst
an.uärkningsvärda, hvilka försiggå rundt omkring honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
