- Project Runeberg -  Verldens undergång /
106

(1895) [MARC] Author: Camille Flammarion - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första afdelningen. I tjugufemte århundradet - 6. Huru tron på verldens undergång utvecklat sig under verldshistoriens olika epoker

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

106

voro nog solida att ej tarfva reparationer. Men de kristna
folken tycktes täfla sinsemellan i att uppföra de härligaste
kyrkor. Man skulle kunnat säga, att hela verlden på gifven
lösen skakade af sina gamla trasor för att ikläda sig den
nya hvita skruden. De trogne nöjde sig ej med att
ombygga nästan alla domkyrkor, de förskönade äfven alla
kloster, helgade åt olika helgon, och till och med bykapellen.”

Den sorgliga perioden kring år 1000 hade i tidernas
» graf förenat sig med de svunna seklen. Men hvilka
vedermödor hade ej Kyrkan genomgått? Påfvarne voro leksaker
för de saxiske kejsarne och de latinske furstarne, i väpnad
rivalitet." Hela kristenheten befann sig i en obeskriflig
förvirring. Ovädret drog förbi; men problemet om tidernas
slut var likväl ej löst, och fastän mensklighetens väntan var
osäker och dunkel, försvann den dock ej, så mycket mera

+ År 1088, det stora hungeråret, hade grefvarne af Tusculum gjort till
påfve ett tolf års barn, Benedictus IX, mycket försigkommen för sin aålder,
redan utsväfvande, tjuf, mördare. Han var ej sexton är, då skandalen nådde
sin höjdpunkt, och Roms furstar svuro att aflifva honom framför altaret i det
ögonblick han höll kalken i sina orena händer. Den ofvannämda
solförmörKelsen räddade honom; de sammansvurne, slagne af fasa, vågade ej röra vid
påfven. Icke dess mindre måste han taga till flygten och dolde sig i
Cremona hos kejsar Konrad. Henrik III återuppsatte honom år 1088 och under
sex såg man honom regera som en sultan, omgifven af ett harem. Man trodde
att han skulle afgå för att äkta dottern till en romersk baron, men han
stannade qvar på påfvestolen, ända till dess folket förjagade honom år 1044 och
ersatte honom med en allvarsammare påfve, Sylvester III. Fyrtionio dagar
härefter återkom Benedictus i spetsen för ett röfvarband. Slutligen
abdikerade han dock, mot ersättning af en ränta af engelska Peterspenningar,
garanterad af hans efterträdare Gregorius VI. År 1045 funnos tre påfvar:
Benediectus IX, erkänd af det feodala partiet, som ej lagt ned vapnen, Sylvester
III, som lekte påfve i ett befästadt slott i Sabinerbergen, och Gregorius VI,
som herskade i Vatikanen. Kejsar Henrik III lät på samma gång fånga och
sätta i kloster Sylvester och Gregorius och nämde en fjerde påfve Clemens
II, som invigdes till sitt embete julnatten 1046. Men Benedictus hvilade icke.
Nästa år slog han.ned på Rom som en gam, lät förgifta den tyske påfven och
regerade ännu i ätta månader på Sanct Petri stol Grefvens af Toscana armé
anlände tlill Rom med en py påfve och lät ändtligen den förre totalt försvinna.
Han var då tjugusex år. Sådan var en af den tidens påfvar. Munken Raoul
Glaber törs knappt tala om honom; han nöjer sig med att säga: ’ Det vore
allt för ohyggligt att berätta om hans lifs styggelse.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 24 22:56:07 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/verldund/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free