Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första afdelningen. I tjugufemte århundradet - 6. Huru tron på verldens undergång utvecklat sig under verldshistoriens olika epoker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
tygad om att verldens undergång var nära, strypte han sin
hustru och sina barn. _
Man måste äfven medgifva, att dylika fenomen äro
lämpade att upphetsa inbillningen. Solen, dagens gud,
stjernan på hvars strålar vårt lif beror, förlorar sitt ljus,
hvilket innan det utslocknar får en förfärande och dyster
blekhet. Den förvandlade himlen antar en glåmig färgton,
djuren äro förskrämda, hästarna vägra att gå ur fläcken,
oxarna framför plogen stanna som förstenade, hunden söker
skydd hos sin herre, hönsen samla kycklingarna omkring sig
och fly in i hönshuset, foglarna upphöra att sjunga och man
har till och med sett dem falla ned döda. Från den totala
förmörkelse, som observerades i Perpignan den 8 juli 1842,
berättar Arago, att tjugu tusen åskådare bildade en högst
egendomlig tafla: "När solen, förminskad till en smal skära,
började att sprida endast ett svagt ljus, grepos alla af ett
slags sällsam oro. och hvar och en kände behof af att
meddela sina intryck. Ett doft sorl uppstod, liknande hafvets
efter ett oväder. Mumlet blef allt starkare efter som skäran
smalnade. Den försvann. Dunkel höljde jorden och
absolut tystnad betecknade detta stadium af förmörkelsen lika
tydligt som pendeln gjorde det i vårt astronomiska urverk.
Det storartade fenomenet segrade öfver ungdomeus ysterhet
och vissa menniskors benägenhet att lättsinnigt uppfatta
öfverlägsna företeelser. Ett djupt lugn rådde äfven i
luften; foglarne sjöngo ej längre ... Efter en högtidlig väntan
af två minuter helsades återigen de första solstrålarne af
glädjeutbrott och frenetiska applåder. Efter den
melankoaliska stämningen följde en liflig tillfredsställelse, på hvars
utbrott ingen sökte lägga band.”
På alla hade det sublima naturskådespelet gjort en
imponerande verkan, och hvar och en bevarade ett oförgätligt
minne deraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
