- Project Runeberg -  Verldens undergång /
168

(1895) [MARC] Author: Camille Flammarion - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen. Om tio millioner år - 2. Förvandlingar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

168

<Fem hundra år derefter drog jag på nytt öfver samma
plats, och jag kunde ej upptäcka ett spår af staden. På dess
forna plats var en bonde sysselsatt med att meja gräs, och
jag frågade honom, huru länge sedan det var, som den stora
hufvudstaden blifvit ödelagd. — Det var då en beynnerlig
fråga, svarade han. Denna äng har aldrig varit annorlunda
än den är nu. — Men fanns icke förr i verlden, frågade jag,
en praktfull stad på denna plats? — Aldrig, svarade han,
åtminstone ha vi aldrig sett en antydan till något sådant,
ej heller ha våra föräldrar någonsin berättat oss något i den
vägen.

"Vid min å&återkomst fem hundra år senare fann jag
samma plats öfversköljd af hafvet; på kusten fann jag en
grupp fiskare, och jag frågade dem, huru länge denna .
plats varit täckt af vatten. — Hvilken barnslig fråga,
svarade de. Det här stället har alltid sett ut som det gör nu.

<Efter ytterligare fem hundra år kom jag tillbaka till
samma ställe, och hafvet hade försvunnit; jag frågade en
ensam man, som jag mötte der i närheten, huru länge det
var sedan denna förändring egt rum, och han gaf mig
samma svar som de förra.

<Slutligen efter lika lång tidrymd återkom jag dit
ännu en sista gång, och jag fann nu en blomstrande stad,
mera folkrik och med ’mera ståtliga palats än den första jag
sett der, och då jag frågade efter dess ursprung, svarade
.invånarne: dess grundläggande förlorar sig i den gråaste
forntiden; vi veta ej huru länge den funnits till, och våra
fäder visste ej härom mer än vi.”

Är icke detta en bild af menniskominnets korthet och
våra synvidders inskränkthet såväl i fråga om tid som rum?
Vi äro böjda för att tro, det jorden alltid varit hvad den är;
vi föreställa oss endast med svårighet de tusenårslånga
utvecklingsperioder den genomgått: det gigantiska i dessa
tid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 24 22:56:07 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/verldund/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free