- Project Runeberg -  Verldens undergång /
189

(1895) [MARC] Author: Camille Flammarion - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen. Om tio millioner år - 3. Fåfänglighet, förgänglighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

189

genom olyckshändelse. Ålderdomen väntade äfven henne,
såsom alla andra väsenden. Och hon åldrades fortare än
solen; hon forlorade sina lifsbetingelser hastigare än den
centrala himlakroppen förlorade sin värme och sitt ljus.

Under de tusenåriga skedena af dess glansperiod, då
hon tronade i hjertat af verldarne och på sin yta bar en
intelligent mensklighet, som besegrat naturens råa krafter,
svepte en lifgifvande atmosfer kring dess länder ett
skyddande hölje. Ett af naturens hufvudelement, vattnet,
reglerade jordelifvet; allt sedan begynnelsen hade detta ämne
ingått i bildandet af alla kroppar, växter, djur och
menniskor; det utgjorde den verksammaste beståndsdelen i den
atmosferiska cirkulationen; det var klimatens och årstidernas
förnämsta princip; vattnet regerade suveränt öfver alla
jordelifvets förhållanden.

Under seklernas lopp hade vattenmängden i hafven,
floderna och luften minskats. En stor del af regnvattnet
hade absorberats i markens inre och hade ej återvändt till
hafvet, ty i stället för att tränga ned dit igen, glidande på
ogenomträngliga lerbäddar, och att bilda källor eller ock
underjordiska och underhafviska strömmar, hade vattnet
sjunkit djupt ned igenom och omärkligt fyllt alla tomrum,
alla sprickor, mättat klipporna ända ned till ett oerhördt
diup. Så länge jordens inre värme varit tillräckligt stark
för att hindra detta vattnets oaflåtliga nedträngande och
förvandla det i ånga, hade en betydlig vattenmängd stannat
qvar på jordytan. Men århundraden kommo, då jordklotets
inre värme totalt afdunstat ut i rymden och ej längre kunde
sätta en dam mot vattnets nedträngande i djupen. Det aftog
då så småningom på ytan, förenade sig med stengrunden i form
af hydrater; delvis försvann det ur den kretsande atmosferen.

Om i sjelfva verket vattenmassan på jordklotets yta
minskas med blott några tiotal millimeter om året, så skall
ej en droppe finnas qvar efter tio millioner år.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 24 22:56:07 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/verldund/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free