- Project Runeberg -  Verldens undergång /
206

(1895) [MARC] Author: Camille Flammarion - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen. Om tio millioner år - 4. Omegar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

206

han sig åt sömnen, som öfverväldigade honom. <Allt var
svart omkring honom, svart som grafvens natt.

En ljuf dröm väckte emellertid hans insöfda tanke
och omgaf hans själ liksom med en gloria af himmelsk
klarhet. Sömnen återgaf honom en illusion af lif. Han
var ej längre ensam. En tjusande gestalt, som han sett
redan mer än en gång, hade kommit och stält sig framför
honom. Ögon, smekande som himmelskt ljus och djupa
som oändligheten, betraktade honom och drogo honom till
sig. Han var i en trädgård uppfyld af herrligt doftande
blommor. Foglar sjöngo i sina bon under löfverket. Och i
landskapets bakgrund syntes väldiga ruiner efter döda
städer infattade i en ram af växter och blommor. Sedan
såg han en sjö fårad af blomsterkransade båtar och
vattenfoglar med vingar i alla regnbågens färger, och två svanor
gledo till hans sida bärande en vagga, hvari ett nyfödt barn
låg och sträckte sina små armar emot honom.

Aldrig hade en sådan ljusflod strömmat in i hans själ.
Hans rörelse var så liflig, att han plötsligt vaknade,
öppnade ögonen — och fann ej annat inför sig än den nakna
verkligheten. Då greps hela hans väsen mägtigare än
någonsin af en oändlig smärta. Han kunde ej återfinna sitt
lugn. Han steg upp, lade sig åter och afvaktade med
otålighet daggryningen. Han påminde sig sin dröm, men
trodde ej derpå. Han kände osäkert, att ett annat lefvande
väsen ännu fanns till på jorden, men den urartade ras han
tillhörde hade till en del förlorat sina psykiska krafter, och
dessutom utöfvade troligen qvinnan på mannen en starkare
attraktion än han på henne. Då dagen bröt in, då den sista
menniskan åter såg sin gamla stads ruiner teckna sig mot
den dunkelt upplysta himmelen, då han återfann sig ensam
med de två sista döde, kände han mer än någonsin det
orubbliga ödets magt, och i ett ögonblick beslöt han att
hastigt sluta ett för alltid onyttigt och hopplöst lif.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 24 22:56:07 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/verldund/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free