- Project Runeberg -  Verldens undergång /
209

(1895) [MARC] Author: Camille Flammarion - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen. Om tio millioner år - 5. Eva

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.



209

naa, der den stackars flickans andedrag voro ae enda svaga
lifstecknen.

Hon grät ej längte. Hennes sexton år inrymde mera
erfarenhet och vishet än sextio år under jordens
blomstringstid. Hon visste, att hon var den enda qvarlefvande af hela
denna menniskogrupp, som nyss utslocknat, och att all
lycka, all glädje, all förboppning voro begrafna för alltid.
Hvarken nutid eller framtid. Enslighet, tystnad, kroppslig
och andlig svårighet att lefva, och snart den eviga sömnen.
Hon tänkte på qvinnorna från fordomdags, på dem, som
fått lefva det verkliga, stora, sköna lifvet, på de älskande,
de gifta qvinnorna, mödrarne, och hennes ögon, som ej
längre hade några tårar, sågo rundt omkring endast
dödssyner och bakom glasmurarna endast den ofruktbara öknen,
de sista isarne och den sista snön. Emellanåt klappade
hjertat våldsamt i hennes jungfruliga bröst, och hennes små
händer kunde ej kufva dess våldsamma slag; stundom
tycktes återigen allt lif afstannadt i hennes barm och hon
andades knappast mera. Då hon insomnade ett ögonblick,
återsåg hon i drömmen sin barndoms lekar, sin syster, glad och
bekymmerfri, sin moder med klar och mild röst sjungande
de sista poeternas herrliga ingifvelser, och i fjerran tyckte
hon sig återse en lysande societets sista fester, liksom
reflekterade på en aflägsen spegelyta. Då hon vaknade,
slocknade de magiskt tjusande minnena och lemnade plats åt den
grafdystra verkligheten. Ensam! ensam på jorden, och i
morgon död, utan att ha känt lifvet. Oundvikligt slut, allt
motstånd förgäfves, så lydde ödets domslut, den brutala
lagen; hon måste lyda, invänta döden, som ej kunde dröja
länge, enär hvarken födan eller respirationen längre
underhöllo kroppens funktioner, eller ock gå döden i förväg och
befria sig från ett smärtuppfyldt och sorgligt lif.

Hon riktade sina steg mot badrummet, der det ljumma
vattnet ännu strömmade, fastän de för alla hemmets behof

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 24 22:56:07 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/verldund/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free