- Project Runeberg -  Verldens undergång /
215

(1895) [MARC] Author: Camille Flammarion - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen. Om tio millioner år - 5. Eva

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.



215

Hon flydde, slagen af förskräckelse, ända till
bakgrunden af den ofantliga salen och lyfte upp det tunga draperi,
som skilde detta rum från biblioteket; då upphbann han
henne, hejdade henne, böjde ett knä, fattade hennes hand
och sade: ’

«Ni har kallat mig; här är jag.”

Och han tillade: "Jag känner er sedan länge, jag visste
att ni fanns till, jag har ofta sett er; ni var min själs eviga
tanke. Men jag vågade ej komma.”

Hon hade rest honom upp: "Min vän”, sade hon, "jag
vet, att vi äro ensamma på jorden och att vi skola dö. En
röst, som jag ej kunde stå emot, har befallt mig att kalla er,
Den tycktes mig vara min moders yttersta vilja. Se! hon
sofver så sedan i går. Hvad denna natt varit lång!”

Den unge mannen hade fallit på knä och fattat den
dödas hand. De voro begge der, framför dödsbädden,
liksom försänkta i bön.

Långsamt och mildt böjde han sig mot den unga
flickan.

Deras kinder vidrörde hvarandra. Han släppte den
dödas hand.

Eva ryste till. "Nej,” hviskade hon.

Men plötsligt reste hän sig upp, förfärad, med vildt
stirrande ögon. Den döda hade vaknat. Hon hade dragit
tillbaka den hand han nyss hållit mellan sina; hon öppnade
sina ögon, gjorde en rörelse och betraktade dem.

<Jag vaknar upp ur en besynnerlig dröm,” sade hon,
utan att synas öfverraskad af Omegars närvaro, ’"’se, mina
barn, der är det jag såg i drömmen!”

Hon sträckte ut sin hand och pekade på planeten
Jupiter, som i all sin härlighets glans strålade på himlahvalfvet.

Och då de betraktade stjernan, sågo de, huru den
nalkades dem, växte, intog polarlandskapets plats, bredde ut

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:42:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/verldund/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free