- Project Runeberg -  Verldens undergång /
222

(1895) [MARC] Author: Camille Flammarion - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen. Om tio millioner år - 6. Den sista dagen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

222

fram öfver isen, och stora, melankoliska, gråa polarfoglar
vinglade fram i luften eller föllo ömkligt till marken.

De begge dödsdömde funno ej den oas de sökte.
Jorden var död, oåterkalleligt.

Natten föll på. Intet moln på himmelen. En mindre
kall luftström, som kom från söder, hade burit dem fram
öfver det forna Afrika, hvilket nu blifvit ett polarland.
Aeronefens mekanik hade upphört att funktionera. Mera
af köld än af hunger dignade de maktlösa ned på bottnen
af sin gondol, som var sydd af isbjörnshudar.

De trodde sig se en ruin och sänkte sig mot marken.
De funno en ofantlig fyrkantig bas med spår efter kolossala
stenar, som fordom varit fastmurade derpå. Man kunde
ännu igenkänna den antika egyptiska pyramiden, som att
börja med midt i öknen öfverleft den civilisation den
representerade, och sedan sjunkit ned under hafsytans nivå, på
samma gång som hela Egypten, Nubien och Abyssinien;
derefter hade den på nytt stigit upp i ljuset och
restaurerats med den största lyx midt i skötet af en ny hufvudstad
och en ny civilisation vida mer lysande och storartad än på
Thebes” och Mempbhis” tider; och slutligen hade den för sista
gången öfverlemnats åt sin enslighet i öknen, ej af glödande
sand, men af is. Det var det enda minnesmärke, som ännu
fanns qvar från mensklighetens första tider, och härför hade
de att tacka sin fasta geometriska form.

«Låt oss hvila, låt oss stanna här,” sade Eva. "Efter
vi äro dömda till att dö — och hvem har ej varit det? —
vill jag slumra fridfullt invid ditt hjerta.”

De sökte en fördjupning i ruinerna och ansigte mot
ansigte mot den oändliga evigheten slöto de sig ömt intill
hvarandra. Den unga qvinnan tryckte sig med krampaktig
styrka intill sin make, sökte för sista gången att med all sin
viljekraft kämpa emot kölden, som genomträngde henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 24 22:56:07 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/verldund/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free