- Project Runeberg -  Verldens undergång /
228

(1895) [MARC] Author: Camille Flammarion - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen. Om tio millioner år - Epilog. Efter jordelifvets slut

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

228

som förlorat sina ringar eller de långsamt framskridande
Uranus och Neptunus eller ens den sublima solen, hvars
strålar under så långa tider befruktat alla dessa himmelska
verldar, som kretsat i dess ljushaf. Solen var ett svart klot,
planeterna voro äfven svarta kulor, och detta osynliga
system fortfor att löpa fram i den stjernbeströdda
oändligheten, midt i den skumma, tomma rymdens oerhördt kalla
temperatur. Från lifvets synpunkt sedt voro alla dessa
verldar utdöda, existerade ej längre. De öfverlefde sin
gamla historia liksom Assyriens ruiner efter utdöda städer,
dem arkeologen upptäcker i djupet af vilda öknar, och de
rullade mörka i det osynliga och i det okända.

Intet snille, ingen siare skulle kunnat
återuppkonstruera bilden af de afsomnade tiderna, återuppkalla de
forna dagarna, då jorden sväfvade omkring, rusig af ljus,
med sina stora grönskande slätter uppvaknande med hvarje
. soluppgång, sina floder slingrande som långa ormar öfver
de rikt bevuxna fälten, sina skogar lifvade af foglarnas
sång, sina djupa löfmassor med hemlighetsfulla skuggor,
sina haf höjande sig genom tidvattnens attraktion och
vältrande sig under storm, sina berg, ur hvilkas sidor källor
och vattenfall sprungo fram, sina trädgårdar beströdda
med blommor, sina fågelbon, sina barnvaggor, sina
arbetsamma befolkningar, hvilkas driftighet omskapat henne och
som lefde så glada och lyckliga i lifvets sol. Då tycktes
denna lycka för evigt beståndande. Hvad har det blifvit af
dessa morgnar och aftnar? dessa blommor och dessa
älskande? dessa strålar och dessa vällukter? dessa välljud
och dessa fröjder? dessa skönheter och dessa drömmar? Allt
är dödt, allt har försvunnit, allt är svart.

Jorden död. Alla planeterna döda. Solen slocknad.
Hela solsystemet tillintetgjordt. Sjelfva tiden förintad.

Tiden rinner bort i evigheten, Men evigheten består
— och tiden återuppväckes.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 24 22:56:07 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/verldund/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free