- Project Runeberg -  Verldens undergång /
230

(1895) [MARC] Author: Camille Flammarion - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen. Om tio millioner år - Epilog. Efter jordelifvets slut

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

230

Jordelifvets hela historia ligger här framför våra ögon,
den har sin början och sitt slut, och hvilket än antalet af
dess sekler må vara, har den föregåtts af en evighet och
skall följas af en evighet, så att den i sjelfva verket
representerar blott en sekund, som tappar bort sig i evigheterna.

Långt efter det jorden upphbört att vara lifvets hemvist,
hade de kolossala himlakropparna Jupiter och Saturnus,
hvilka mera långsamt utvecklats från sol- till
planettillståndet, i sin ordning herrskat i solsystemets sköte, med en
lifskraft ojemförligt öfverlägsen den, som vår jord någonsin
egt. Men äfven för dem kommo ålderdomens dagar, och
äfven de sjönko ned i grafvens natt.

Om jorden bevarat sin lifskraft lika länge som t. ex.
Jupiter, skulle hon hafva gått under först på grund af
sjelfva solens utslocknande. Men längden af verldarnes lif
är proportionel till deras storlek och deras resurser.

Solens värme har två hufvudkällor: den ursprungliga
nebulosans förtätning och meteorernas fall. Den första
orsaken har enligt thermodynamikens säkraste beräkningar
frambragt en värme aderton millioner gånger starkare än
den som solen årligen utstrålar, då man antar att den
ursprungliga nebulosan varit kall, hvilket dock ej kunnat
bevisas. Det är alltså säkert, att den genom denna
förtätning alstrade soltemperaturen betydligt öfversteg den, som
vi nyss uttryckt. Om solen fortfar att förtätas, kan den
stråla i årtusenden utan att förlora något af sin värme.

Den solvärme, som utvecklas under en sekund, är lika
med den, som blefve resultatet af förbränningen af elfva
qvadrillioner sex hundra tusen milliarder tons stenkol,
antända på en gång. Jorden uppfångar i förbifarten blott
en half milliard del af denna utstrålning, och denna halfva
milliard-del är tillräcklig att underhålla hela det jordiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 24 22:56:07 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/verldund/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free