Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen. Om tio millioner år - Epilog. Efter jordelifvets slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
stånd af likformigt fördelad värme. Solens och alla
stjernors värme synes frambragt genom omsättning af rörelser,
genom molekylernas sammanstötande, och den nuvarande
värmen, som frambragts genom denna omsättning af rörelse,
utstrålar ständigt i rymden, hvilket skall räcka ända till
dess alla existerande himlakroppar afkylts ända ned till
rymdens temperatur. Om vi betrakta våra moderna
vetenskaper, mekaniken, fysiken och matematiken, såsom hållbara
och om vi medgifva beständigheten af de lagar, som naturen
och slutledningsförmågan nu följa, så blir detta det öde,
som väntar universum.
Långt ifrån att vara evig har jorden, på hvilken vi lefva,
en gång begynt att vara till. I evigheten är hundra
millioner år, en milliard år eller århundraden såsom en dag; der
finnes evigheter före och evigheter efter, och tidens
skenbara långvarighet smälter tillsamman och reduceras till en
punkt. Det vetenskapliga studiet af naturen och
kännedomen om dess lagar föranleder oss att återupptaga den
fråga, som fordom framställts af teologerna, de må nu kalla
sig Zoroaster, Plato, Augustinus eller Thomas af Aquino:
«Hvad gjorde Gud före verldens skapelse och hvad skall
han göra efter dess undergång?” eller "hvilket tillstånd
rådde före sakernas nuvarande ordning och hurudant skall
det blifva efteråt ?”
Märk väl, att frågan är densamma,antingen man
erkänner en personlig Gud, handlände och resonnerande med
ett visst mål, eller man ej medgifver tillvaron af en försyn,
utan endast oförstörbara atomer och krafter representerande
en oföränderlig och lika oförstörbar qvantitet kraft. I det
förra fallet, hvarför skulle Gud, en evig och ej skapad makt,
ha blifvit overksam, tillfredställd med sin absoluta
oändlighet, som ej kunnat växa, hvarför skulle han ha förändrat
detta tillstånd och skapat materia och krafter? ’Teologen
kan svara: "Emedan det behagade honom,” men filosofen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
