- Project Runeberg -  Vetenskapens sagoland /
202

(1886) [MARC] Author: Arabella B. Buckley Translator: Karl af Geijerstam, Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet. Ett stycke stenkols historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

märkvärdigare — drops-karameller och många andra
sötsaker, som smaka bra i barnamunnar, pläga allmänt
kryddas med essenser, som äro tillverkade af
stenkolstjära. Sålunda erhålla vi af stenkolen icke
allenast nästan all konstgjord värme och nästan allt
konstgjordt ljus, utan ock vackra färger och
välsmakande saker. Vi hafva nyss nämnt, att
stenkolsverldens växter saknade blommor, och dock se
vi, att långt, långt efter deras död gifva de oss
färger i många skiftningar, så praktfulla, som
någonsin nutidens växtverld har att bjuda på.

Det är i sjelfva verket icke litet vi hafva dessa
växter att tacka för, som lefde för så ofantligt länge
sedan! Om de kunnat tänka, skulle de kanske
tyckt, att de icke vore till synnerligt stor nytta
här i verlden. De hade inga täcka blommor, och
ingen fans som kunde beundra deras vackra gröna
löfverk, med undantag af qväkande reptilier och
små syrsor och gräshoppor; och allesammans lefde
och dogo de på en och samma fläck, slägte efter
slägte, utan att tyckas uträtta något godt för något
eller någon. Sedan blefvo de begrafna i jordens
inre, der ingen kunde se dem, och der pressades de
samman, så att allt hvad de egt af skapnad eller
skönhet gick förloradt, samt förvandlades till svart,
hårdt kol. Så lågo de århundrade efter
århundrade, årtusende efter årtusende, och ändock
tycktes ingen bekymra sig om dem.

Slutligen en dag, då menniskan redan länge
hade lefvat på jorden och bränt ved för att få eld,
och så småningom kommit att bränna upp träden i
skogarna, upptäcktes det, att denna svarta sten
kunde brinna, och från den tiden har stenkol för
hvarje dag blifvit allt mer och mer till gagn.
Derförutan skulle vi icke blott saknat bränsle i våra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 14:04:52 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vetesago/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free