Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den elektriska stålframställningen revolutionerar stålmarknaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingenjörernas försök att förbättra stålrälsen på de nordamerikanska järnvägarna.
En räls skall med minsta möjliga vikt pr meter erbjuda största möjliga
motstånd mot brott under trycket av de moderna snabbgående tågen med
deras tunga lokomotiv. Hittills ha de bäst byggda europeiska järnvägarna
varit belagda med stålräls, som väger ungefär 47 kilo pr meter. Det
återstod då att välja stålsorten så, att man med denna bestämda vikt får fram största
möjliga motståndskraft mot belastningen.
De första järnvägslinjerna byggdes med järnräls, som hastigt slets ut.
Mot mitten av 1800-talet gjorde stålindustrien ett stort framsteg,
tack vare Henry Bessemers upptäckt. Dittills hade man fabricerat ett mycket
gott stål i små deglar, men det höga priset på den sa erhållna
metallen begränsade dess användning till smärre stycken med ringa vikt.
Bessemers sura förfaringssätt grundar sig på att en varm luftström
får inverka på en smälta av gjutjärn, varigenom överskottet på
kol och kisel förbrinner. Behandlingen av järnsmältan sker i en öppen
metallkonvert, som inuti ar beklädd med eldfast lera. Mot slutet av varje
operation, som varar sjutton till tjugofem minuter, tillsätter man 10 % av ett
särskilt slags järn, s. k. spiegelleisen, för att införa en smula mera kol i
stålbadet, vars vikt uppgår till l0 à 25 ton.
Stålet som erhålles vid det sura Bessemerförfarandet är vanligen skört
på grund av föroreningar, såsom svavel och fosfor, vilka icke kunna
avlägsnas enligt denna metod. Dock använda de stora stålrälsgjuterierna
i Nordamerika samtliga detta förfaringssätt, vilket förklarar de därstädes
ofta förekommande rälsbrotten med åtföljande allvarliga olyckor.
Behandlingen av järnmalmer som innehålla mer an 2 % fosfor
möjliggjordes genom den s. k. basiska metoden, en förändring i
Bessemermetoden, som uppfanns av Thomas. Den
består i att man bekläder det inre av konverten med bränd kalksten. Innan
luften slappes på sätter man till smältan 12 till 14 % osläckt kalk.
Mot slutet av operationen, då lågorna försvunnit, förlänger man
påblåsningen av luft under fem à sex minuter för att taga bort
föroreningarna. Thomasstålet är mindre skört än Bessemerstålet,
men det är icke tillräckligt hållfast för att kunna användas till räls.
Det användes dock på många järnvägar, emedan det är billigt och man kan
erhålla det i stora mängder av mindre värdefull malm. Varken
Bessemer- eller Thomasstålen lampa sig för framställning av
artilleripjäser; under langa tider använde man därför till
kanonerna degelstål eller brons.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
