Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nickelproduktionen och nickels användning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
metallisk nickel, som erhålles genom att den föregående produkten raffineras
på platsen.
Malmen eller koncentrationsstenen säljes vanligen i Europa eller Amerika.
Det finns stora nickelgjuterier samt malmrostverk i Havre, Glasgow,
Swansea, Erdington nära Birmingham samt i Iserlohn i Westphalen. Efter
säkra källor kan man uppskatta nickelmängden, som årligen kommer
från Nya Caledonien, till cirka 9 000 ton.
Åtskilliga tusental arbetare användas for exploateringen av de
nycaledoniska gruvorna och bruken, vilka äro fördelade på vissa centrer
utmed östra och västra kusten, såsom Thio, Canala, Nouméa,
Kouaoua och Koné samt Nepoui. Fotografien på sidan 53 visar att
brytningen av malmen äger rum i öppen dag alldeles som i
marmorbrotten ; totalkostnaderna, däri inbegripet transport- och
lastningskostnader, kunna uppskattas till minst
25 kronor i fredstid. De största svårigheterna, som gruvägarna ha att
övervinna, äro bristen på lämplig arbetskraft och de höga frakterna,
vilka redan under fredstid uppgå till 29 kronor pr ton 7-procentig torr
malm i europeisk hamn (Rotterdam, Glasgow, Havre).
Trots de nycaledoniska garnieritgruvornas utveckling skulle dessa
måhända icke ha räckt till för världsmarknadens nickelbehov, om man
icke tillgripit de canadensiska förekomsterna av koppar- och
nickelhaltiga pyriter, som upptäcktes 1856 av
geologen Murray och äro särskilt rikliga i trakten av Sudbury i
provinsen Ontario.
Dessa mineral förekomma i stora mängder, och företagna borrningar
ha bevisat tillvaron av över 50 millioner ton pyrit. Gruvorna och
bruken i Ontario, som ägas av tre engelsk-canadensiska bolag, ha sedan
1900 blivit världens kraftigaste nickelproducenter. Metallen som
kommer därifrån är mindre ren än den från Nya Caledonien, ty den
innehåller en smula fosfor och arsenik samt koppar växlande mellan 0,8
och 0,9 %.
Nickelns skiljande från kopparn är en svår operation, som kan utföras
enligt flera olika förfaringssätt, av vilka de numera mest använda äro
Orfords, Monds och Hybinettes.
Orfords metod består i att smälta koncentrationssten som erhållits i
basisk konvert anda till 5 eller 6 gånger å rad med alkalisk fluss, som
löser koppar- och järnsulfiderna och avskiljer nickelsulfiden. Den senare
smältes på nytt med koks och natriumsulfat for att avlägsna de sista
spåren av koppar. Denna metod användes i Amerika, särskilt i
Bayonne (New Jersey) i International Nickel Co:s stora verk.
I Tyskland och Österrike finnas några mindre nickelförekomster. Nu
då behovet efter nickel har stigit i så hög grad har man återupptagit
arbetet på en del europeiska gruvor som legat nere. Tyskland betalade
nämligen i början av 1917 ända till 6 875 kronor tonnet.
Till dessa höra vissa norska gruvor, såsom Flaadgruvan nära Kristiansand.
I grannskapet av denna finnas bruk, där man framställer omkring 800 ton
metallisk nickel pr år.
De övergivna järngruvorna på Cuba hålla malmer med l % nickel, vilka
kunna användas till framställning av ferro-nickel.
Tyskarna som ha svårt att skaffa sig nickel ha förstått att ersätta den
med andra metaller. Så är kulan till deras mausergevär numera
försedd med stålmantel, och för andra ändamål har man sökt ersätta
nickeln antingen med krom, som importeras från mindre Asien, eller
också med mangan.
I Sverige förekommer nickel på några få platser, t. ex. Kleva gruva
i Småland, Slättberg i Dalarna och Los i Hälsingland. Under de
senaste åren ha emellertid de svenska nickelfyndigheterna icke bearbetats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>