Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zinken, en krigets metall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
takbeläggning i stället för tegel och skiffer, ty den är lätt och hållbar och motstår
bra atmosfäriliernas inverkan. Man använder också zinkplåt i ångpannor
för att hindra beläggningar. I klichéanstalterna framställas klichéerna för
bildtryck mestadels av zinkplåt. Vidare användes den för satinering av
papper och som beståndsdel i en mängd elektriska element av olika typ.
Trots att zinken har så stor användning och ar livligt efterfrågad sträcker
sig dess metallurgi knappast längre tillbaka än till början av 1800-talet
vid den tid då Abbé Daniel Dony efter långa och dyrbara försök lyckades
finna en metod att reducera zinkoxid. Hans förfarande att förtäta den
reducerade metallens ångor gjorde det möjligt att till billigt pris framställa
en zink, som var tillräckligt smidig för att kunna utvalsas till plåt.
Zinken förekommer i naturen huvudsakligen i två former: bländet, som
är en svavelförening, och galmejan, som ar ett zinkkarbonat.
Zinkbländet innehåller teoretiskt 70 % zink, under det de beräknade
mängderna zink i galmeja och smithsonit uppgår till 52 och 53 %.
Som galmejamineralen vanligen ligga i jordytan ha de företrädesvis blivit
bearbetade under gångna tider. Det ar också lättare att behandla
karbonaten än bländet, vilket ofta är blandat med bly, som verkar skadligt vid
framställningen av zinkvitt.
Dessa zinkmineral förekomma i allmänhet icke som sammanhängande
gångar utan i form av isolerade sammangyttringar. Sökandet efter dessa
sker på måfå, ty de ligga ofta långt från varandra inom ett och samma
gruvdistrikt.
Galmejan, som låg i själva jordytan och i begränsade lager, är för
närvarande nästan slut. Dock har man återupptagit driften i en del
nedlagda gruvor på grund av den rådande stora efterfrågan på zink. Silikaten
expedieras obearbetade under det man bränner karbonaten vid gruvan för
att minska deras vikt med 25 à 30 % för transporten och för att undvika
utveckling av kolsyra, som skulle avkyla apparaterna vid destilleringen.
Bländet har den olägenheten att det först måste underkastas en
omsorgsfull rostning, varigenom man söker överföra dess zink till oxid.
Svavlet, som frigöres vid processen, användes till framställning av
svavelsyra. Det rostade bländet innehåller högst en procent svavel. Det
sändes obearbetat från gruvan, ty den besparing man skulle uppnå
genom att taga bort svavlet, som uppgår till 10 %, kompenseras icke av
kostnaderna för bränslet till rostningen, vilket uppgår till cirka 25 %.
I allmänhet äro zinksulfiderna i naturen blandade med sulfider av bly,
järn och koppar, ett förhållande som åsamkar metallurgerna stora
svårigheter. De flesta metoder, som utarbetats inom detta område ha till
mål att på ett ekonomiskt satt behandla de komplexa mineralen så man
skall utvinna samtliga de ingående metallerna i rent tillstånd.
Kriget har stegrat priset på alla metaller men zinken har fått
vidkännas den största ökningen. År 1913 uppgick världsproduktionen av zink
till nära en million ton, varav en tredjedel kom från Förenta Staterna och
resten från europeiska gruvor. Tyskland producerade 280 000 ton och
Belgien 200 000 ton medan den franska produktionen blott uppgick till 70 000
och den engelska till 60 000. De amerikanska hyttorna lämnade 355 000
ton 1914, 490 000 ton 1915 och 700 000 ton 1916 och visa tendens att driva
upp produktionen ytterligare.
När kriget bröt ut såldes zinken för cirka 380 kronor tonnet. Priset
steg sedan med jämna språng till omkring 2 000 kronor. Sedan har man
noterat höjningar och sänkningar, men medelkursen är nu omkring l 500
kronor mot cirka 400 1914.
De allierade länderna, som göra av med stora kvantiteter zink ha måst
skaffa sig ersättning for sin forna import från centralmakterna. Australien
med dess berömda fyndorter på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
