- Project Runeberg -  Vetenskapen och livet / Årgång III: 1918 /
115

(1918-1922)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sambandet mellan ljus och elektricitet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och grova instrument icke kunna iakttaga de
fina detaljerna av fenomenen, utan blott grova
medelvärden. En huvuduppgift för teorien blir
alltså att ur de enkla lagar, som antagas vara
exakt giltiga, härleda de lagar som böra gälla
för dessa medelvärden. Man vinner på detta
sätt allt vad den Maxwellska teorien kunde ge,
men man vinner också något mer. Det sätt,
varpå dielektricitetskonstant, elektrisk
ledningsförmåga, magnetisk permeabilitet bero på
kropparnas inre struktur, träder i dagen. Man blev
härigenom i stånd att förklara gamla iakttagelser
t. ex. den Wiedemann-Franzska lagen, att
förhållandet mellan värmeledningsförmåga och
elektrisk ledningsförmåga är nästan detsamma för
alla metaller. Man blev också i stånd att
förutsäga nya, ännu icke observerade fenomen, t. ex.
att en mjuk järnstång kan göras magnetisk
genom att sättas i rotation. Knappast på någon
tid i fysikens historia har tilliten varit så fast
och så allmän, att man var i besittning av, om
icke hela sanningen, så dock en säker grundval
för det fortsatta utforskandet av sanningen. Det
uttalades öppet att medan de fysiska lagarna i
allmänhet äro endast approximativt riktiga, så
äro däremot de Maxwellska lagarna för etern
absolut riktiga. Ett tvivel på dem var icke
tilllåtet.

Ännu ett årtionde och vi befinna oss mitt i
dagens strider. Något typiskt sammanfattande
arbete kan jag icke namna, och skälet är lätt
förklarligt. Vi äga de mest löftesrika teorier
för skilda fenomen, men de antaganden som
göras i dessa teorier stå i strid med varandra.
Sammanfattningen, syntesen, är omöjlig. Kortast
kan man uttrycka skillnaden mellan förr och nu
så, att medan för tio ar sedan en teori för att
tagas på allvar måste stå i överensstämmelse
med den Maxwell-Lorentzka elektricitetsläran,
så fordras nu för att en teori skall mötas med
intresse, att den står i strid med denna lära.
Övertygelsen att i den klassiska teorien finnes
ett radikalt fel är allmän.

Hur har detta tvära omslag kunnat ske ? Det
utrymme, som står mig till buds, tillåter mig
icke att redogöra för alla här inverkande
omständigheter. Jag måste begränsa mig till den
fråga, som stått i förgrunden och som faktiskt
fällt utslaget.

De som nu äro i 40-årsåldern eller därutöver,
erinra sig kanske från sin skoltid en lag, som
kallades Drapers lag och som innehöll att alla
fasta kroppar börja glöda vid samma temperatur
nämligen 525° C. Det faktum, som låg till grund
för denna lag var, att Dräper 1847 i en
gevärspipa infört olika ämnen, metaller, kol o. s. v.
samt därefter upphettat pipan. Han iakttog då,
att det första för honom synliga, röda ljuset,
alltid utgick från de införda kropparna, då
temperaturen var ungefär 525° C och drog därav
den nyssnämnda slutsatsen. Först långt senare
blev det klargjort, att Drapers iakttagelse icke
har något som helst med de fasta kropparnas
glödningstemperatur att göra. Låt oss tänka oss
ett slutet kärl av vad material som helst, dock
ogenomträngligt för ljus- och värmestrålar. Låt
oss antaga, att i kärlet finnas kroppar av vad
slag som helst. Det finns då en teoretisk sats,
som säger, att strålningen i kärlet, vid given
temperatur, och om den blott beror på denna
temperatur, till sin intensitet och beskaffenhet
är alldeles oberoende av kärlväggarnas material
och de inneslutna kropparnas egenskaper.
Naturligtvis är strängt taget strålningen i ett slutet
kärl otillgänglig för oss. Om man gör ett litet
hål i kärlets vägg, ändrar man emellertid icke
väsentligt förhållandena, och därigenom blir
strålningen tillgänglig för vår undersökning. Det
är den så kallade hålrumsstrålningen eller svarta
strålningen. Omedvetet hade Dräper realiserat
just en sådan hålrumsstrålning. Vad han
iakttog, var alla gångerna samma sak, nämligen att
den svarta strålningen för honom blev synlig
vid 525°. Men någon upplysning om den
temperatur, då de fasta kropparna börja glöda, får
man icke genom denna iakttagelse.

Det stora intresse, som knyter sig till den
svarta strålningen, beror just därpå, att den är
alldeles oberoende av vad slags materia som är
för handen. Alla olikheter mellan de olika
kropparna äro betydelselösa. Ha vi en i de
grövsta dragen riktig teori för materiens
struktur, böra vi vara i stånd att teoretiskt härleda
lagen för den svarta strålningen. Och omvänt,
leder vår teori till slutsatser rörande den svarta
strålningen, som icke överensstämma med
verkligheten, måste i den finnas ett radikalt fel.

Den fysiker, som satt in sin kraft på lösandet
av de här berörda frågorna, är den berömde
innehavaren av professuren i teoretisk fysik vid
Berlins universitet, Max Planck. Det är honom
man har att tacka för den lag, som, efter allt
vad vi nu veta, riktigt sammanfattar resultaten
av den experimentella forskningen över den
svarta strålningen. Men av vida större betydelse
för vetenskapen ar det mångåriga, med sällsynt
uthållighet fortsatta arbete, genom vilket han
bragt klarhet över den frågan om den klassiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:43:01 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vetlivet/1918/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free