Vetenskapen och livet / Årgång III: 1918 / 265 (1918-1922) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det lothringska järnet och dess uppkomst. av stanislaus meunier

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

DET LOTHRINGSKA JÄRNET OCH DESS UPPKOMST
Av STANISLAUS MEUNIER PROFESSOR VID NATURHISTORISKA MUSEET I PARIS

(Brieyområdet är ett namn som ofta nämnts i samband med striderna om Lothringen, och frågan om dess öde vid ett blivande fredsslut är av största betydelse för Tysklands och Frankrikes industri i det att detta stora malmområde för närvarande sträcker sig på båda sidor om fransk-tyska gränsen. En framställning av malmens natur och uppkomst är därför av aktuellt intresse.)

Om man från Paris färdas mot öster passerar man ända fram till Epernay och andra orter en följd av tertiära avlagringar av allt högre ålder, som alla höja sig upp så att de bilda ett slags mot öster vettande väggar. Därefter kommer kritterängerna vid Reims och Châlons och slutligen juraformationen, vars nivåytor på flera ställen bilda kammar av växlande höjd. På krönet av dessa eller vid deras fötter finna vi Nancy, Briey, Verdun, Longwy etc.

Alla dessa uppstående kammar äro intet annat än kanterna av olika geologiska lager, som dyka upp från djupen i väster med en stigning som lätt kan beräknas. Under Paris finnas
dessa samma lager vertikalt över varandra i samma ordning så att staden ligger liksom på en trave i varandra staplade tallrikar, av vilka de understa äro vidast, så att var och en skjuter upp kanten utanför den närmast föregående.

EN EXPERIMENTELL PRÖVNING AV DEN OOLITISKA KALKSTENENS ÖVERGÅNG I JÄRNMALM. Man har infört i burken oolitisk kalksten i små bitar och låtit den där suga i sig en svagt järnhaltig lösning, som erhållits genom att upplösa järnsulfat i vatten. Alla de egendomligheter som visa sig i naturen där den oolitiska kalkstenen i jorden övergår till malm återfunnos här i detalj, och försöket bekräftar sålunda fullkomligt den uppställda teorien.

Lothringens järnförande lager sänker sig sålunda liksom de övriga lagren mot det inre av landet. Till följd av erosionen som med regnets hjälp grävt ut landskapet och format rader av kullar och dalar är det särskilt på kullarnas sluttningar man tydligt kan se den malmförande formationen. På geologernas språk säger man att den tillhör övre lias, d. v. s. sista termen i den stratigrafiska serie som föregick avsättningen av de ofantliga juramassiven. Lagrets ålder lämnar för övrigt icke rum för något tvivel, ty tvärt emot vad man kunde vänta har man mitt inne i järnmalmen funnit fossil, och egendomligt nog har dessas substans blivit helt och hållet ersatt med järnoxid,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>