Vetenskapen och livet / Årgång IV: 1919 / 5 (1918-1922) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ögats intryck av fixstjärnorna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Byggande på denna iakttagelse av en skarpsynt forskare har man
sedan i allmänhet antagit, att stjärnbilden i ögat skulle vara tämligen
direkt beroende av kristallinsens histologiskt sedan länge kända
stråliga struktur. Emellertid äro bevisen för ett sådant antagande
hittills otillräckliga. På vårt vetandes nuvarande ståndpunkt får
man därför åtnöja sig med en mera allmän förklaring av stjärnfigurens
uppkomst, nämligen att så länge kristallinsen finnes i ögat, detta
sammanbryter rätt infallande parallella strålar till en mycket
invecklad brännyta, vars skärning med det ljuskänsliga tapplagret i näthinnan
har den form, som utmärker stjärnfiguren.

Av vad jag förut antytt om individuella olikheter i
stjärnfigurens utseende följer, att den skenbara formen på en
fixstjärna sällan är alldeles lika för två olika iakttagare, ja
att den ofta företer olikheter för båda ögonen hos samma person.

BILD AV EN STJÄRNA SÅSOM DEN UPPFATTAS AV ÖGAT
I mitten synes en kärna, som utan skarp gräns
övergår i utåt avsmalnande ljusstrimmor, vilka i olika
ögon synas växla i antal mellan 4 och 9.

KRISTALLINSEN I ÖGAT HAR STRÅLIG STRUKTUR
Om linsen opereras bort, avbildas stjärnorna
på näthinnan icke längre med sin
karaktäristiska stjärnform utan som runda fläckar. Man
antar därför, att stjärnfigurens uppkomst beror
på en invecklad ljusbrytning i kristallinsen.

Om man tar en överblick av stjärnhimlen en klar
vinternatt, blir ett av de första och omedelbaraste intrycken, att olika
stjärnor äro sinsemellan ganska olika i storlek. Ingen finner sig ha
anledning betvivla, att t. ex. Sirius ser mycket större ut än en stjärna i
Plejaden. Om stjärnornas verkliga storlekar kan uppenbarligen, eftersom de
befinna sig på så oerhört olika avstånd från oss, vårt ögas förnimmelse av
utsträckning icke ge någon ledning. Över huvud taget ha de
storleksbegrepp, vi förknippa med olika stjärnor, ett ganska
invecklat underlag.

Vår uppfattning av en punktformig ljuskällas och nu särskilt av en
fixstjärnas storlek betingas vid normalt synorgan och skarp inställning
väsentligen av två faktorer. Den ena är storleken av den, om jag så får uttrycka
det, effektiva delen av fixstjärnans bild på näthinnan, den del av
den optiska bilden alltså, inom vilken ljusstyrkan är tillräcklig för att höja
sig över synorganets förnimmelsetröskel. Den andra faktorn
är den genomsnittliga styrkan av ljusretningen inom detta effektiva
bildområde. Direkt inverkar den sist nämnda faktorn väl icke
på bildstorleken, men indirekt, genom att bestämma graden av irradiation.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>