Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det amerikanska vetet föder europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blevo överraskade och man kan säga att det översteg de mest optimistiska
förväntningar. Estancieros och järnvägsdirektörerna, vilka voro lika intresserade
som de förstnämnda av skördarnas överflödande mängd och rikedom, hade ej gjort
sig en idé om verkligheten, och trots alla deras bemödanden att sätta sig i nivå
med jordens produktion, lyckades det dem ej. Skördarna ökades oupphörligt
och det behövdes alltjämt flera armar, flera maskiner för att plöja, så och skörda,
alltjämt flera vagnar och lokomotiv för transporten. Skördens överflödande
rikedom satte transportanordningarna på det hårdaste prov, trots att järnvägsnätet var
mycket utvecklat inom landet. (Det finns mer än 32.000 kilometer, av vilka största
delen inom veteregionen och dessutom ett tiotusental under byggnad eller
fullbordan). Tågen gingo dag och natt, varje disponibel vagn och lokomotiv var tagen
i bruk och rullade utan uppehåll. Trots detta växte dagligen bergen av de säckar
som väntade på att bliva borttransporterade. Fastän hela tåg gingo med
överfulla vagnar och man gjorde de ivrigaste bemödanden att få bukt med det
oväntade arbetet såg man icke något slut därpå.
De förhållandevis låga produktionskostnaderna för det argentinska vetet bero på
den bördiga jorden, som ej behöver gödas för att avkasta, åtminstone hittilldags
(ty det kommer nödvändigtvis att erfordras i en mer eller mindre avlägsen framtid
liksom med all annan jord, då de på varandra följande skördarna slutligen utsugit
den), på de billiga arbetskostnaderna och som vi redan sagt på den korta
järnvägstransporten .
Förtjänsten är god även under år med dålig skörd, ty det inträffar även dåliga
skördar, förorsakade dels av långvarig torka dels av gräshoppors härjningar, vilka
här äro en verklig landsplåga.
Frakten till Europa är visserligen högre än för det nordamerikanska vetet, ty
avståndet är mycket större, men det oaktat ställer sig vetet från Rosario eller Buenos
Aires betydligt billigare på kajen i Marseille eller Bordeaux än det som urlastas i
Havre eller Liverpool och som kommer från New York eller Montreal.
Om vi återvända till den amerikanska kontinentens norra halva, så finna vi där
en annan farlig konkurrent till Dakotas och Minnesotas farmare, Canada.
Detta land som man länge trodde vara nästan obeboeligt och improduktivt,
särskilt vad beträffar dess västra del, på grund av de långa och stränga vintrarna,
är en nykomling som icke får ses över axeln i fråga om veteproduktion.
Ett engelskt bolag ägde ofantliga jaktmarker i de västra ödsliga delarna och
visste ej hur det skulle använda dem. Aktieägarna uppmanade flerfaldiga gånger
bolagets direktör att göra sig av med dem, men han vägrade alltid, då han ej kunde
få ett tillräckligt högt pris för dem och hoppades på en värdestegring. Då
upptäckte man för några och tjugu år sedan av en slump att de utgjordes av svart
och djup mylla som i särdeles hög grad lämpade sig för sädesodling. Ryktet spred
sig hastigt och jordbrukare strömmade dit. Det blev en rusning lik den man vid olika
tillfällen fått skåda i Förenta Staterna, då något nytt eldorado upptäckts. På kort
tid och liksom genom ett trollslag förvandlades ödemarken till vidsträckta, präktiga
egendomar, till odlade fält som snart täcktes med den rikaste skörd man kan drömma
om.
Nu producerar Canada mer än hundra millioner hektoliter spannmål, och efter
sista skörden kunde det bidraga till de allierades proviantering med nära 3
millioner ton. Och man hoppas på att kunna göra ännu bättre.
Winnipeg, denna unga stad i den canadensiska Vilda Västern, vars namn var
okänt för tjugu år sedan, intager sedan tio år första platsen på nya världens
vetemarknad, vilken ställning förut innehades av Minneapolis.
Från den kringliggande landsbygden emottog den under ett år, räknat från 1
september 1909 till 31 augusti 1910, 95 millioner bushels vete (en bushel
motsvarar ungefär 36 liter) vilket gjort den till världens största upplagsplats. Dess
rival Minneapolis, kom långt efter med 81.100.000 bushels. Upplagen i de andra av
Förenta Staternas städer voro då 61 millioner i Chicago, 25 millioner i Kansas city,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
