Vetenskapen och livet / Årgång IV: 1919 / 74 (1918-1922) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett sätt att utnyttja markens värme

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

EN engelsman, mr Monbeig, har föreslagit sina samtida att skaffa sig en
värmekälla medels en anordning som skall utnyttja temperaturskillnaden mellan
jordens inre lager och atmosfären. Prometeus rövade elden från himlen för att giva
liv åt sin lerstaty; den möderne uppfinnaren, som är mindre ambitiös och
mera ser på nyttan, lånar endast eld från jorden för att värma upp sina likar, som
frysa i denna det dyra bränslets tid.

Hans system, på vilket han fått patent 1915, går ut på att utnyttja
temperaturskillnaden mellan jordlagren på 4 till 25 meters djup, där
temperaturen är nästan konstant under hela året (8 à 10 grader ungefär) och
atmosfären för att vid jordytan få värme eller kyla alltefter årstiden. Man
skulle på det sättet kunna få en ideell uppvärmning alldeles gratis. Denna
värmetransport kan enligt uppfinnaren ske på tre olika sätt,
ehuru de alla utgå från samma idé, nämligen att i jorden eller i en mer eller
mindre djup vattensamling nedsänka ett i nedra änden slutet rör, som för upp till
ytan den värme som omger det i dess nedre del. I det första röret inför man
ett andra, koncentriskt, som är öppet i båda ändarna. Det första röret, det yttre,
mynnar ut i rummet som skall uppvärmas. Den kalla luften går ned genom det inre
röret, och sedan den blivit uppvärmd stiger den åter upp i utrymmet mellan de båda
rören. Cirkulationen skall på detta sätt fortgå automatiskt, påstår uppfinnaren, i
den riktning pilarna på den här återgivna skissen visa, och strömningen blir så myc-
ket starkare ju högre rummet som skall uppvärmas är beläget och ju kallare det
är. I stället för luft kan man använda vattencirkulation, som man då låter gå
i sluten ström. Vattnet, som uppvärmes i det ringformiga rummet mellan
rören, stiger upp i ett värmeelement, där det avger sin värme och därpå går det
ned igen. Cirkulationen åstadkommes med en liten pump. Detta är den andra
metoden.

ANVISNING FÖR ATT UTNYTTJA TEMPERATURSKILLNADEN MELLAN MARKENS DJUPARE LAGER OCH ATMOSFÄREN Fig. 1: Första sättet att få luften att cirkulera; fig. 2: cirkulation medels vatten; fig. 3: medels fördunstning av en vätska; fig. 4: variation av det föregående förfarandet (a och d, inre rör; b och c, yttre rör i marken; f, värmeelement; g, nedsänkta rör; g1, värmeelement; h, ledning för varmluften; i, ventilator).

Den tredje metoden grundar sig på avdunstning och förtätning av en
lämplig vätska i röret. Värmeöverföringen kommer på detta sätt att bli starkare.
Röret som då är hermetiskt slutet kan gå ned till stort djup; övre delen går in i
rummet som skall uppvärmas och bildar där ett värmeelement. Om det innehåller en
vätska som kokar vid låg temperatur (t. ex. ammoniak, som kokar vid 10° under ett
tryck av 6 atmosfärer), verkar denna som en mättad ånga
och överför temperaturen 10° till hela röret. Om övre delen av detsamma är avkyld
kondenseras ammoniakgasen och rinner ned, där den ånyo förgasas så att kretsgången
fortsätter. Frågan är blott om denna uppfinning
med fördel låter använda sig i praktiken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>