Vetenskapen och livet / Årgång IV: 1919 / 86 (1918-1922) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En okänd stjärna har uppstått på himlen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

något mer än elva år. Sålunda är vår sol en periodiskt variabel stjärna, och
orsaken till växlingarna framgår av Boulliaus förklaring. Men en del stjärnor, till
exempel Algol i Perseus, ha en så fullkomligt regelbunden variation att Boulliaus
förklaring icke är fullt tillfredsställande. Numera är det säkert bevisat, att den
ögonblickliga minskningen i glans hos stjärnor av denna typ, beror på en verklig
förmörkelse.Figur 5 förklarar hur detta går till.

En sol A har en mer eller mindre mörk drabant E F, som kretsar
omkring henne i ett plan, som i det närmaste går genom jorden. När
drabanten befinner sig i B, C, D, mellan solen A och oss, döljer den mera av
solen för oss, som man ser på övre delen av f ig. 5, och följaktligen
minskas dess ljusstrålning till oss; men som man ser är orsaken här icke
fysisk utan helt och hållet av optisk natur.

I andra fall kan förändringen vara verklig, fysisk; figur 3 ger en föreställning om
hur saken tycks äga rum, t. ex. i B i Lyran.

Detta system tycks bestå av tvenne lätt avplattade stjärnor, av vilka bistjärnan
är en smula mindre och något mer lysande än huvudstjärnan; bistjärnan rör sig i en
nästan cirkelrund bana, vars radie icke uppgår till två gånger huvudstjärnans.
Hela systemet har en massa som är ungefär 13 gånger så stor som vår sols, men
tätheten är ytterligt liten, knappast större än luftens i jordens atmosfär.

FIG. 6 - SOLEN MED SINA PROTUBERANSER Protuberanserna återgivas på teckningen såsom spektroskopet visar oss dem.

För de gamle astronomerna kunde en ny stjärna jämföras med en väldig eldsvåda
bland mycket lättantändliga ämnen: den uppnådde nästan ögonblickligen sitt
maximum och slocknade sedan så småningom utan att lämna efter sig några synliga spår.

Kikarna ha visat att stjärnan icke alltid försvinner fullständigt. Den nya stjärnan,
som flammade upp 1866 i Kronan och uppnådde andra storleken, avtog sedan och
stannade vid tionde storleken. Och som man exakt på dess plats förut hade sett en
stjärna av tionde storleken följer att denna stjärna 1886 genomgick en alldeles
utomordentlig katastrof, om vilken vår jords största omvälvningar knappast
kunna ge en föreställning.

Sedan dess har det underbara instrument som kallas spektroskop gjort det
möjligt för oss att iakttaga vad som sker. Det visar i de nya stjärnornas
spektrum, när de stråla som starkast eller kort därefter,
starkt markerade lysande linjer av brinnande väte. Sålunda skulle själva
fenomenet som åstadkommer uppflamningen, vara en ofantlig omstörtning, som frigör
oerhörda mängder av brinnande väte, vilka omgiva stjärnan. Ibland kvarstå de
glänsande linjerna ända tills stjärnan fullständigt försvunnit, men hos andra stjärnor
fördunklas linjerna och man ser antingen endast ett kontinuerligt spektrum eller ett
sådant genomdraget av svarta linjer.

Figur 6, som återger solen omgiven av sina protuberanser eller vätgaslågor, kan
ge en föreställning om hur saken går till.Man behöver blott antaga att
protuberanserna bli talrikare och större; glansen ökas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>