Vetenskapen och livet / Årgång IV: 1919 / 99 (1918-1922) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ögats intryck av fixstjarnorna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

emellertid långt ifrån, att den hittills mest i detalj
utarbetade astrokolorimetriska apparaten, nämligen J. K. Fr. Zöllners, är användbar
för en dylik bestämning.

Min framställning har hittills inskränkt sig till att behandla de
bestående intryck, som anblicken av en f ixstjärna kan framkalla i ögat. Men en
urgammal erfarenhet har lärt, att redan under en fixationstid, som är
kortare än en minut, ögats intryck av en fixstjärna kan undergå repeterade
hastiga förändringar både vad beträffar form, ljusstyrka och färg. I vårt
språk sammanfattas de i talesättet, att stjärnan tindrar. Allt efter som
detta försiggår utan eller med samtidiga växlingar i stjärnljusets egen färg,
kan man tala om ett färglöst och ett färgat tindrande. Ingen av mina
läsare har väl undgått att lägga märke till det förra. Man ser, hur
stjärnan med oregelbundna mellantider ett ögonblick klarnar upp och därvid
liksom vidgar sig och sänder ut stjärnstrålarna längre, ett annat
ögonblick liksom krymper ihop, försvagas och förlorar i glans. Hos de
minsta stjärnorna ser man över huvud taget endast ofärgat tindrande. Det
beror på att inom större delen av spektrum ögat i fråga om
punktformiga ljusfläckar behöver större intensitet
av strålningen för att uppfatta färg än för att uppfatta ljus.

FIG. l - SCHEMATISK BILD UTVISANDE RESULTATET AV LJUSBRYTNINGEN I ATMOSFÄREN I atmosfärens övre’ lager befinner sig ett skikt A A av ojämn optisk täthet. Figuren, som varken återger, att detta skikt har en viss tjocklek eller att det har delvis buktiga gränsytor, är endast avsedd att utvisa resultatet av brytningen, icke den inre brytningsmekanismen. Av de från en stjärna kommande strålarna 1-13, som dittills varit parallella, träffar ett visst strålknippe (strålarna 3-7) ett optiskt tätare lager, som likt en konvex lins bryter ihop dem, ett annat strålknippe (strålarna 7-11) ett optiskt tunnare lager, som likt en konkav lins sprider dem. Luftskiktet antages statt i rörelse från höger till vänster, vinkelrätt mot strålriktningen, under det ett öga iakttar stjärnan från planet J J på jordytan. Stjärnljuset synes förstärkt, när strålknippet 3-7 passerar synlinjen, försvagat när strålknippet 7-11 passerar densamma.

Det färgade tindrandet fordrar kanske större uppmärksamhet för att iakttagas,
men har man väl fått se det, fängslar det intresset hos var och en, som över huvud
njuter av färgspel. Kepler i sin astronomi förklarar sig hos tindrande stjärnor ha
iakttagit alla regnbågens färger. Ett fullt så mångskiftande färgspel för blotta ögat
ligger visserligen icke inom min erfarenhet.

Det färgade tindrandet studerar en nybörjare allt efter årstiden bäst på
Arcturus eller Sirius. När det är tydligt utpräglat, och det är ingen
sällsynthet, skall man finna, att den bestående färgen hos stjärnan ett ögonblick slår
om i en varmare rödaktig, ej sällan kopparröd färgton, ett annat ögonblick
i en kallare grönblå färgton, och att både tidsförhållandena och
mättnadsgraden hos dessa färgade inslag äro ytterst oberäkneliga.
Färgförnimmelserna vid tindrandet äro av så kort varaktighet, att en
noggrannare analys vid blotta anblicken av dem icke synes mig möjlig.
Försöker man bilda sig ett omdöme utan några instrument, förefaller det,
som om Sirius, vars kontinuerliga sken är nästan rent vitt, tindrar väl så
mycket i blågrönt som i rött. Arcturus, vars kontinuerliga sken självt är
höggult, tindrar tydligare i rött, svagare och otydligare i blågrönt. Detta
sistnämnda förhållande har tyckts mig i allmänhet gälla stjärnor med en
varmare färgton.Jag håller därför för sannolikt, att just till följd av ett
övervägande rött tindrande egenfärgen hos dessa stjärnor ofta blivit överskattad. Arcturus
t. ex. har hos mån ta äldre författare fått gälla för en röd stjärna.

För att analysera tindrandet ur färgsynpunkt har Nicholson föreslagit en
metod, som sedan vidare utarbetats och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>