Vetenskapen och livet / Årgång IV: 1919 / 101 (1918-1922) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ögats intryck av fixstjarnorna - Man använder fiskar för att bekämpa malarian

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fasförskjutning uppstått mellan dem. Om nu fasförskjutningen, då de sammanträffa
på näthinnan, uppgår till ett udda antal halva våglängder, komma strålarne av
denna våglängd att försvaga eller utsläcka varandra, varigenom stjärnbilden tar färg
av de återstående oförsvagade våglängderna. Ena gången försvagas kortvågiga strålar
och stjärnan tindrar i rött, en annan gång försvagas långvågiga strålar och stjärnan
tindrar i blått.

Den andra hypotesen om det färgade tindrandet har i senare tid
detaljerat utarbetats av K. Exner. Enligt denna hypotes
beror tindrandet i färger på den normalt förekommande
olika brytningen för strålar av olika våglängd, då
stjärnljuset passerar skevt genom jordatmosfären. De
kortvågiga blå strålarna från en stjärna brytas vid skev
incidens starkare än de långvågiga röda. De röda och
blå strålar, som förenas i stjärnbilden på näthinnan,
komma till följd därav att ha tillryggalagt vägen
genom jordatmosfären på ganska olika banor. Följden
därav är, att de vid det färglösa tindrandet
beskrivna variationerna i stjärnans ljusstyrka kunna
försiggå för strålar av olika våglängd
oberoende av varandra och att alltså
än strålar av en våglängd, än strålar
av en annan våglängd kunna få överhanden.

FIG. 2 SCHEMATISK BILD TILL FÖRKLARING AV STJÄNORNAS TINDRANDE A A representerar gränsen mellan jordatmosfären och världsrymden. J J antages vara jordytan och Ö platsen för det observerande ögat; bl är en kortvågig, r en långvågig ljusstråle från samma stjärna. Medan båda haft olika, fast parallella banor under vägen genom världsrymden, närma de sig efter inträdet i jordatmosfären mer och mer till varandra och gå slutligen in genom pupillen i samma öga.

Om t. ex. i ett visst ögonblick en samling av långvågigt ljus till pupillen
äger rum samtidigt som en spridning av kortvågigt ljus, så tindrar stjärnan i rött.
Vid omvänt förhållande tindrar den i blått. Då avståndet mellan
trajektorierna för de långvågiga och de kortvågiga strålarne i
atmosfären måste bli allt mindre, ju högre stjärnan
står på himlen, följer av denna hypotes direkt, att
stjärnor, som stå nära zenith, även om de tindra,
dock icke tindra i färger.

Tindrandet är ett fenomen, som förlänar åt stjärnorna ett visst intryck av
rörligt liv. I antiken, då man personifierade allt i naturen, som rör sig,
vindarne, floderna o.s.v., bidrog antagligen glittrandet och
tindrandet hos de enskilda stjärnorna lika väl som deras skenbara vandring över
himlavalvet till att man personifierade stjärnor och stjärngrupper till den
brokiga värld av en gång existerande eller mytologiska väsen - Cepheus,
Cassiopea, Andromeda, Perseus o. s. v. - vilka sedan vår tids nyktra
forskare fått i arv från stjärnkunnighetens fantasirika barndomstid.


I några av de sydligaste staterna i U. S. A. A har man måst vidtaga särskilda åtgärder
för att skydda de där förlagda soldaterna mot malarian, som härjar i träskområdena
därstädes.

Som bekant sprides malarian med myggorna, och det gäller att därför utrota och
oskadliggöra dessa. Som vi på olika ställen omtalat har man använt många metoder
för att förstöra myggornas ägg och hindra dem att föröka sig. Enligt senaste
årsrapport från Förenta Staternas Bureau of Fisheries har man sökt använda sig av en
art tandkarp, Gambusia, för att bekämpa myggorna. Man vidtog alla
försiktighetsåtgärder för att föröka dessa fiskar i de
angränsande vattnen, och man gjorde noggranna observationer över hur effektiva de
voro att utrota moskitolarverna. Det har till fullo bevisats, att småfisk är det
verksammaste medlet mot moskitos, men resultatet beror på flera olika omständigheter,
såsom närvaron av växter av olika slag, vågornas verkningar, vattennivåns
förändringar etc., och man känner ännu icke exakt, vilken inverkan var och en av dessa
faktorer utövar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>