Vetenskapen och livet / Årgång IV: 1919 / 134 (1918-1922) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - SVERIGES CELLULOSAINDUSTRI

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FIG. 3 - INTERIÖR FRÅN PAPPSALEN I EN SULFITFABRIK

utsläppt ånga tager med sig vedens terpentin, som förtätas och tillvaratages.
Slutligen pressas hela kokmassan över i ett batteri av stora, stående tvättcylindrar,
kallade diffusörer, där luten systematiskt uttvättas. Genom inkrustaternas utlösning
ha fibrerna frigjorts från varandra och bilda med spolvattnet en sorts välling, som
befrias från sand i sandfångare och från kvistar och dylikt i knutfångare, där
massan pressas genom fina silar. Härifrån går den till blekholländare för att blekas
med klorkalk. Sedan är den färdig att utbredas på filtar, s. k. viror, där en del av
vattnet får avrinna. Återstoden avpressas först svagt, sedan starkare mellan ett system
av järn valsar. De sista cylindrarna upphettas med ånga, och härifrån kommer massan
ut färdigtorkad i form av pappskivor, vilka efter perforering – för att ej kunna gå
som papper - klippas och förpackas i balar.

Den massa, som efter en dylik behandling är kvar, väger i det närmaste en
tredjedel av den använda lufttorra massa veden. Utom 15 å 20% fuktighet innehåller veden
visserligen cellulosa till minst hälften av den askfria torrsubstansens vikt, men då
något alltid går i avfallet och en liten del av cellulosan också angripes av luten,
uppnås ej det teoretiska utbytet fullt i praktiken.

Då c:a hälften av vedmassan går i kokluten är det tydligt att denna blir
synnerligen rik på organiska ämnen. Genom lutens inverkan svartna de lösta
inkrustaterna, varför avfallsluten från sulfatfabrikerna brukar kallas svartlut. Problemet
att återvinna den kaustika sodan ur svartluten har hittills lösts så, att luten
indunstas i liggande pannor med roterande skivor,
s. k. varpor, varefter den fasta återstoden brännes med hjälp av de organiska
inkrustater den själv innehåller. Askan härifrån innehåller nu lutens ursprungliga
natron i form av vanlig soda, jämte under bränningen tillsatt sulfat, vilket nu delvis
övergått till svavelnatrium, emedan sulfatet vid glödgning reduceras av kolet från
inkrustaterna. Denna smälta aska löses efter avsvalning i vatten och »kausticeras»
medelst kalk, varmed förstås, att dess. soda genom omsättning med kalken återbildar
kaustikt natron. Lösningen är då färdig att användas till nya kok.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>