Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Penningens uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
understeg dess åsatta kursvärde - värdeangivelse saknas för övrigt på alla grekiska
mynt, den är införd av romarna -. Det var full viktigt mynt. Införandet av
skiljemynt i denna den vanliga meningen sammanhänger med kopparpräglingen. I
Grekland spelar denna liten roll. Även obolens underavdelningar Utmyntades i silver, men
dessa mycket små mynt voro obekväma och lätta att tappa. Därför övergick man
till att använda koppar i Athen möjligen som nödmynt under det peloponesiska
krigets sista, olyckliga tid. Obolen delades i ett antal, chalkoi. Även här är ett
namn att nämna. En athensk statsman i femte århundradet, som ivrade för
införandet av kopparmynt, fick därför Öknamnet Chalkus, kopparslanten. Romarna, som
först använt bronstackor som betalningsmedel, utmyntade däremot från början
endast brons, naturligtvis fullviktig. Men hos dem framträder tidigt den tendens, som
dominerar penningväsendet i alla tider, myntförsämringen, som beror på skilsmässa
mellan myntets reella och nominella värde.
Vårt öre är det latinska ordet aureus, den
äldre kejsartidens guldmynt, i värde c:a 20
kr., och soldo, sou är solides, namnet på det
nya guldmynt, som Konstantin präglade.
Men härmed komma vi in på helt andra ting långt bort från penningens
ursprungshistoria. Men den leder till uppkastandet av en fråga av genomgripande
nationalekonomisk art. Före världskriget debatterades ivrigt frågan om myntenheten och
möjligheterna att åvägabringa ett enhetligt mynt inom de olika staterna. Det
föreslogs då också att införa l gram guld som myntenhet och döpa denna till aur (av
aurum guld). Detta förslag visar språkets makt över tanken. Ursprungligen är
penningen intet annat än en metallbit av viss vikt och halt, som garanteras genom
prägeln. Men namnen på vikter och mynt skildes åt, då mynten fingo namn, som ej
stodo i förbindelse med viktsystemet. Så glömdes prägelns egentliga bestämmelse,
den blev blott en statlig garanti för att man för myntet erhöll ett visst värde.
Därmed var också vägen öppnad för staten att i tider av finansnöd minska
metallvärdet, men låta det nominella värdet stå kvar, således av samma metallmängd
tillverka ett större antal penningar. Skillnaden blev statens vinst, trodde man. I längden
lyckades ej denna officiella falskmyntning, den medförde hastigt penningvärdets fall.
I våra dagar åstadkommes detsamma på annat sätt, genom sedelpressen. Det
oerhörda fall i penningvärdet, som inträffat under krigsåren, kan möjligen medföra
att åtminstone hos en och annan språkets makt över tanken i fråga om värdemätarens
namn ställes i fråga, eller för att uttrycka samma sak på annat sätt. Penningvärdets
fall beror till största delen på det tillfälle till manipulationer med värdemätaren i
avsikt att skaffa penningar att finansiera krigs- eller kristidsutgifter, som staten har
på grund av det rådande penningsystemet, skilsmässan mellan värdemätarens namn
och dess reella underlag, metallerna. Vill man stabilisera värdemätaren, är den enda
vägen att skaffa en värdemätare, som är undandragen dylika manipulationer av
staten. Penningens ursprungshistoria visar, att det är mycket enkelt. Man behöver
blott återvända till det ursprungliga tillståndet, avskaffa de särskilda myntnamnen,
låta myntets prägel angiva, att det innehåller en viss vikt guld, taga vikten som
myntenhet t. ex. l gram guld. Följden härav skulle bli, att alla skuldförbindelser
och priser inte lydde på en viss myntsort utan på en viss vikt guld. Staten kunde
trycka hur många sedlar den behagade ända till bankruttens rand;
skuldförbindelser och priser skulle ej beröras därav,
då de lydde på metall, guldvärde. Värdemätaren vore stabil, åtminstone så till
vida, att den vore undandragen statens finansiella manipulationer.
Frågan är, om staten vill släppa det herravälde över värdemätaren, som den
helt oförskyllt fått och under de gångna fyra åren liksom ofta förut utövat på ett
så ödesdigert sätt. Men då frågan om penningvärdets fall, d* v. s. värdemätarens
stabilisering står på dagordningen, torde också den antydda utvägen vara värd att
diskutera* De djupgående konsekvenserna må nationalekonomerna utreda. Om
värdemätaren varit oåtkomlig för statens finansmanipulationer, skulle kanske kriget ha
slutat förr på grund av omöjligheten att finansiera det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
