Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gifterna i luften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ibland uppgå till ett hundratal. Allt detta skall analyseras, och man får ändå icke
räkna med alla de efterprövningar som ofta måste göras vid en undersökning.
Brottmålsstatistiken visar att de kriminella förgiftningarna icke ökas i antal.
Det förefaller som om även den mest inpiskade skurk skulle rygga tillbaka för
giftet. Även om han är nog feg att vilja använda det, så bjuder honom den mest
elementära försiktighet att avhålla sig
därifrån, ty de ryktbara gifter som icke lämna
spår efter sig hittar man icke på gatan. Vad beträffar de övriga, så äro kemisterna
så skickliga att upptäcka dem att de därigenom förmå skydda samhället.
Däremot inträffar oftare olycksfallsförgiftningar. Till de gamla vanliga orsakerna,
diverse misstag (det är icke bra att dricka vad som helst när man är törstig), måste
man även lägga för starka doser av medikament er. En del personer tål mindre än
andra, och »idiosynkrasi» är icke utan fara. Man bör därför aldrig kurera sig själv med
pulver och dylikt utan att rådfråga läkaren.
Vad beträffar matförgiftningarna, ett annat slags olycksfallsförgiftningar, kan man
hoppas att den stränga kontroll, som numera utövas över födoämnena, skall ytterligare
minska antalet sådana fall, vilka redan nu äro ganska sällsynta.
Återstår slutligen yrkesförgiftningarna; de förtjäna mer vår uppmärksamhet.
Under de senaste åren har man mera ingående skärskådat en hel del frågor som fått
speciellt intresse: Blyförgiftning,
nitrofenolförgiftningar, olyckor med klorkolföreningar,
bensinångor, arsenikväte etc., etc.; och slutligen de ständigt återkommande olyckorna
med koloxid.
Bland frågor som av olika anledningar sysselsätta hygienikerna ligga de som
beröra luftens renhet i främsta planet. Studiet av den skadliga luften i vissa
industriella anläggningar har många föreningslänkar med klimatläran. Vi ha lärt oss
vad vi böra mena med normal luft.
Utan att gå in på klimatologiska detaljer, som falla utom ramen för denna uppsats,
vill jag påminna om att luften i trakter som ligger på medelhöjd har följande
volymetriska sammansättning.
På 100 torr luft.
Syre ..................... 20,50 till 20,80
Kväve etc..................... 79,43 » 79,23
Kolsyra .................. 0,03 » 0,07
I luften finns också vattenånga, en faktor som är av stor betydelse för hygienen.
I Stockholm växlar luftens fuktighetsgrad mellan 20 och 100 %. Värdet 100 nås vid
dimma och regnväder, och vi ha lärt oss i fysiken att vattenångan då uppnår sitt
maximumtryck för den omgivande temperaturen.
På kontinenterna växlar luftens fuktighetshart med temperaturen. De kallare
månaderna äro relativt fuktiga, särskilt när marken är snöbetäckt, de varma däremot
torra. Ute på havet och vid kusterna håller sig däremot fuktigheten någorlunda
konstant, ty där finnes tillräckligt med vatten att hålla luften mättad.
Vi känna alla vilket inflytande fuktigheten har på organismen: torr värme tål
man mycket bättre än fuktig. Älskare av badstubad ha prövat på det. De tåla torr
värme på över 65°, men stå icke ut med en fuktig värme som är många grader lägre.
Detsamma är förhållandet med kylan; om det är torrt kan man utan obehag
vistas i -15 graders kyla, men om luften är fylld med dimma blir redan en
temperatur av blott några grader under 0 plågsam.
Men luften innehåller dessutom en hel mängd andra ämnen, visserligen i
minimala doser, reducerande föreningar såsom aldehyd och myrsyra (till 5 på 100.000),
spår av alkohol, ammoniak samt särskilt i instängd luft äggviteämnen och vissa
förruttnelseprodukter (ptomainer). Instängd luft belastas nämligen med
utandningsprodukter, av vilka en del enligt
d’Arsonvals klassiska arbeten äro ganska giftiga.
Detta misstänkte man förövrigt ända sedan den grå forntiden, och våra förfäder,
vilkas filosofi leddes av en säker instinkt, betecknade med ordet »miasm» alla dessa
ohälsosamma utflöden från organiska substanser, levande eller döda.
Redan innan den del av vetenskapen som kallas bakteriologi hade kommit till kände
man väl till desinfektionens nytta. Nästan varenda nytt kemiskt ämne försöktes för
detta ändamål. Sålunda började man strax efter upptäckten av kloren, vid slutet av
sjuttonhundratalet, att använda den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
