Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur man mätt ljudets hastighet vid olika tidpunkter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avtryckaren. Förladdningen slet av metalltråden framför kanonmynningen och
bröt följaktligen strömmen, och ett märke ritades på det svärtade bandet. Därpå
gick ljudvågen sin väg fram, stötte i rörledningens andra ända mot
kautschukmembranen som bar en platinaskiva, vilken när den kom i kontakt med en spets
återställde strömmen, och det sotade papperet visade exakt tidpunkten då
strömmen slöts. För att få veta antalet sekunder som vågen behövde för att
genomlöpa röret behövde man blott på pappersremsan räkna antalet svängningar som
stämgaffeln utfört.
Men när vågen en gång kommit fram till rörets ytterända reflekterades den och
återvände bakåt, reflekterades på nytt vid andra änden av röret och så vidare. På
detta sätt kunde Regnault följa vågen under en mycket lång bana. Han varierade
för övrigt sättet att framkalla vågen, antingen genom att förändra laddningen i
vapnet eller genom att använda musikinstrument eller den mänskliga rösten eller
genom att låta en blandning av väte och syre explodera.
De viktigaste resultaten den berömde fysikern erhöll voro följande:
I ett cylindriskt ror försvagas ljudet med avståndet och detta så mycket fortare
ju trängre röret är och ju skrovligare dess inre yta. Människan kan icke höra ett
pistolskott av ett gram krut efter 9.540 meter då det avfyras i ett rör av 0,55
meters radie.
Å andra sidan observerade han att sättet, varpå ljudet frambringas, icke tycks
ha något inflytande på framskridningshastigheten, men att däremot ljudet icke
bevarar sin klang när det passerar långa rör. När slutligen alla korrektioner voro
gjorda fann Regnault 330,6 meter för ljudets hastighet i torr luft vid 0°, ett tal som
är nästan identiskt med det som fanns för fria luften.
Men i verkligheten voro ändock icke alla svårigheter i det invecklade problemet
övervunna med den skicklige fysikerns arbete. Regnault antog till exempel att
gälla ljud ha mycket mindre hastighet än låga, under det Kundt och Seebeck påstodo
motsatsen. Å andra sidan visste han ännu icke om ljudvågen bevarar sin form under
hela vägen genom luften, samt vilken styrka ljudet har vid framkomsten i
förhållande till vid utgången. Dessa frågor tilldrogo sig sålunda på nytt tvenne
fysikers uppmärksamhet, nämligen Violle och Vautier, vilka 1885 i Grenoble återupptogo
de arbeten som döden hindrat Regnault att fullfölja. De gjorde försök i ett
U-formigt rör av 0,7 meters inre diameter och omkring 13 kilometers längd, och de
föresatte sig att arbeta med största precision. De överlämnade åt skogsinspektör Récopé
att uppmäta längden på de båda parallella rören med hjälp av ett stålband. De
båda stationerna voro förenade med en telegraftråd. Ena änden av röret var
slutet med en vägg, som i mitten hade en öppning, genom vilken ljudet gick ut, och
vid andra änden var väggen likaledes i mitten försedd med en spänd
kautschukmembran. När ljudvågen avgått insatte man
på samma sätt vid första stationen en membran för att mottaga den återkastade
vågen. Som mottagare använde man sig av en Mareys hävarmstrumma, som på en
svärtad cylinder inregistrerade de tryckvariationer som verkade på
kautschukmembranen; man kunde på detta sätt studera vågens form. Men för att
bestämma ljudets höjd och dennas inflytande på tiden, som vågen behövde för att återvända
efter en eller flera reflexioner, använde man sig helt enkelt av hörseln.
Den grafiska registreringen av ett pistolskott ger följande data:
Av vilken natur den ursprungliga luftrubbningen än är, så söker ljudvågen
på grund av sitt framskridningssätt att få en bestämd form, som den bibehåller i
oändlighet. När denna form en gång är uppnådd röra sig vågens olika delar med
likformig hastighet, vilken kan betraktas som ljudets normala
framskridningshastighet. Styrkan hos de musikaliska ljuden
inom de vanliga gränserna har lika litet som höjden någon inverkan på hastigheten.
Hastigheten uppnår mycket fort sitt normala värde och i fria luften, torr och vid 0°,
är den något mer än 331 meter i sekunden.
Senare återupptogo Violle och Vautier sina försök från Argenteuil i
avloppsledningen, som staden Paris hade byggt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
