Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OCEANERNAS UPPKOMST
Vid ett sammanträde i Oceanografiska
Institutet framställde mr Belot en
intressant teori om hur jordytans nuvarande
struktur uppstått. Han tänker sig att
jorden i sitt ursprungligaste tillstånd, d. v. s.
när den först började kondenseras ur
nebulosamaterien ägde två olika rörelser,
nämligen dels en rotation kring axeln
genom de nuvarande polerna och dels en
rörelse från söder till norr längs linjen
genom polerna. Dessa båda rörelser existera
än i dag, och teorien överensstämmer
följaktligen med verkligheten. På grundval av
detta antagande anser mr Belot att
jordens utveckling har skett på följande sätt.
Gaskärnan i mitten omgavs av en
atmosfär innehållande gasformiga kroppar, som
utstrålade värme till världsrymden. När
så mycket värme gått bort att
temperaturen sjunkit till cirka 1.300° C. kunde
vatten bildas, ty atmosfärstrycket måste
ha varit omkring 360 atmosfärer. Vattnet
befann sig ännu i gasform i atmosfären,
medan temperaturen till följd av
utstrålningen till rymden sjönk ytterligare till
omkring 1.100° C. Då förtätades de ämnen
som sedermera skulle bilda den fasta
jordskorpan till en kalott omkring Sydpolen,
där de vilade på den nu flytande kärnan.
Härifrån lösgjordes block som flöto
omkring på kärnan, och slutligen samlade sig
kring norra polen, där de bildade
ursprunget till de kontinentmassor, som nu finnas
på norra halvklotet. Allteftersom
avkyl-ningsprocessen fortskred växte den fasta
massan kring Sydpolen ut mot norr och
stötte samman med den norra massan.
På detta sätt bildades jordskorpan.
Mellan 800° och 700° C. utföllo
haloid-salterna, som förut existerat i form av
ångor i luften, såsom ett regn över Sydpolens
kalott och samlades där i ofantliga lager,
som i närvarande tid skulle bilda ett hölje
av 45 meters tjocklek likformigt utbrett
över hela jordytan.
När sedan temperaturen sjunkit till
365° C. kunde vattnet existera i vätskeform,
och det förtätades nästan ögonblickligt i
form av regn över jordens sydpolskalott.
Liksom de förut kondenserade fasta mas-
sorna förflyttades också vattnet från söder
mot norr, och detta helt naturligt mycket
lättare än de fasta ämnena på grund av att
det flyter lättare. Vid denna strömning mot
norr förde det med sig till en början
haloid-salterna jämte en del av sydkontinentens
yta, som avsattes på den nordliga
kontinenten. Denna upplösningsprocess måste ha gått
♦utomordentligt hastigt, om man betänker,
vilka ofantliga vattenmängder som
störtade ned och hur hög temperatur de hade
samt vilket tryck de utövade på oceanens
botten, ty den första floden från Sydpolen
skulle kunna betäcka hela den nuvarande
jordytan till ett djup av 1.600 meter.
När atmosfärens temperatur hade sjunkit
ytterligare till cirka 100° C. blev sydpolen
utsatt för en ny syndaflod ännu väldigare
än den första (representerande ett
vattendjup av 2.000 m.). Sydkontinenten frättes
ännu mera, medan det borttransporterade
materialet avsattes på den nordliga och
bildade havsavlagringar, som gav
kontinenterna den form de nu ha, d. v. s. trianglar
med spetsarna riktade mot söder.
På detta sätt uppkom den nuvarande
fördelningen av land och vatten på jordens
yta med stora landmassor mot norr och
vattenmassor i söder. Haven voro i början
varma och mera salthaltiga än nuj liksom
fallet är med det vatten, som finnes i andra
bergarter, ty detta är fossilt havsvatten.
Sydpolskontinenten som nu finns kvar
utgör blott den återstående resten av en
kontinent, som var 33 gånger större än
den är nu. Det borttagna materialet fick
tjäna till att bygga upp det nordliga
halvklotets kontinenter och havsavlagringarna.
De stora havsdjupen ha alltid funnits
på de platser där de än i dag existera. Den
tunga röda leran, som finnes på stora djup,
har aldrig deltagit i bildandet av
kontinenternas sediment på norra halvklotet.
Denna lera är mycket järnhaltig och
förklarar varför de stora havsdjupen kring
sydpolen utöva en så starkt avböjande
verkan på magnetpolen. Teorien om
sydpolsfloderna förklarar också hur de
radioaktiva elementen fördelats i marken, liksom
fördelningen av malmådror och malmlager.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
