Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FONOGRAFENS UTVECKLING
UNDER FYRTIO ÅR
Av R. BROCARD
Den 30 april i år var fonografen 43 år
gammal. Den 30 april 1877 inlämnade
nämligen Charles Cros till franska
Vetenskapsakademien ett förseglat konvolut
innehållande en fullständig och noggrann
beskrivning på fonografen. Cros’ prioritet i
avseende på uppfinningen av fonografen
är ett odisputabelt faktum, som officiellt
bestyrkts av Académie des Sciences i Paris.
Men om Charles Cros var den förste som
uttänkte fonografen, så var Edison den förste
som satte den i verket. Den 19 december
1877 uttog den
snillrike
amerikanen sitt första
patent, vilket
för övrigt
knappast visade vad
fonografen
senare skulle bli
(ordet fonograf
uppfanns av
Abbé Lenoir, en
intim vän till
Cros). Men tre
veckor senare
gjorde Edison
ett tillägg till
sitt patent, i
vilket han icke
blott
adopterade namnet fono-
graf utan även gav en detaljerad
beskrivning på apparaten, som han därmed
avslöjade för den lärda världen.
Edisons apparat utgjordes av en membran
i botten på en tratt. Membranen var i
mitten försedd med ett litet stift, vars spets
låg an mot en horisontell rulle, en
kopparcylinder av cirka tjugo centimeters längd,
beklädd med tennfolie. Cylindern låg
mellan tvenne stöd och var monterad på en
skruvstång. När man vred axeln runt med
ett handtag skred den framåt såsom en
skruv i sin mutter och sköt cylindern
långsamt och regelbundet åt sidan på samma
gång som den vred sig runt. Stiftet, som var
fäst i den vibrerande membranen, grävde
då ut en spiralformig fåra i tennfoliet under
påverkan av ljudvågorna, som träffade
membranen. Fåran utgjorde med sina
större eller mindre sänkningar, som
motsvarade ljudets olika styrka, en verklig
fonetisk skrift. Detta beträffande
upptagningen.
När apparaten skulle återgiva skriften,
måste man först vrida veven i motsatt
riktning för att föra rullen tillbaka till
utgångsläget och sedan åter sätta den i
rörelse i den
ursprungliga riktningen. Stiftet
följde då fåran,
som den hade
grävt ut, och
när det därvid
passerade över
de små
upphöjningarna och
sänkningarna i
fåran i det
plastiska tennet, så
försatte det åter
membranen i
rörelse och
tvingade den att
upprepa de
svängningarden
utfört under in-
flytande av talets ljudvågor och sålunda
troget återgiva ljuden som blivit uttalade
framför tratten.
Rösten, som kom tillbaka ur fonografen,
var helt naturligt mycket förändrad; det
var icke längre den talande personens röst;
den var skarpare och svagare med ett
metalliskt biljud; å andra sidan kunde
maskinen återgiva vissa vokaler bättre och
vissa klanger renare. Fonografens
historia visar från denna tid en oavbruten
följd av arbetsamma undersökningar, som
alla gå mot samma mål nämligen ett troget
och noggrant återgivande av ljudens
klangfärg, tonhöjd och modulationer, vare
EDISONS FÖRSTA FONOGRAF AV 1878
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
