Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
VETENSKAPEN OCH LIVET
ut den och torkade den i solen. Därpå
förbrände man den ute på fälten. Man
grävde två långa gropar, så vitt möjligt
i riktning mot vinden. Väggarna
besto-do av granitstenar, mellan vilka man
åstadkom gångar för att luften skulle
komma m till förbränningen.
Groparna voro tio till tjugo meter långa och
en halv meter breda samt ungefär lika
djupa. Elden gjordes upp med ved och
matades sedan med tång, som« kvinnor
och barn buro fram och kastade ned i
gropen.
Medan tången låg lagrad i högar var
den emellertid utsatt för regn och
dimmor, och detta hade till följd att en
hel del salter löstes ut och runno bort,
och bland dessa var största delen just
jodalkalier, vilka äro särdeles
lättlösli-ga. Förlusten kunde stundom uppgå
ända till 90 %. Och när man sedan
brände för att få aska, rykte en del
material bort, vilket åstadkom
ytterligare förluster. De senare uppkomna
fabrikationsmetoderna hava samtliga gått
ut på att förbättra den ursprungliga
metoden, så att icke så mycket av den
värdefulla produkten skulle gå förlorad.
En del fabrikanter låta tången
förkola i en mila, andra underkasta den
en jäsningsprocess. Man låter då den
friska tången torka under några dagar
så mycket att vattnet rinner av den,
varpå den får undergå jäsning till
fullständig förruttnelse. Det därunder
avdrypande vattnet upptages och
indun-stas, ty det innehåller mycket jod.
Slutligen kalcineras den förruttnade
massan, så att man får askan.
Emellertid bero resultaten mycket av
den tångart, som kommer till
användning. Till en början tog man all tång,
som kastats upp på stranden. Detta var
en vana sedan urminnes tider, ty så
långt man minnes tillbaka har
kustbefolkningen vid Atlanten samlat tång for
att använda den till att lägga på
åkrarna som gödningsmedel. Tången är
nämligen för, detta ändamål betydligt
fördelaktigare än den bästa
kreatursgödsel. Sedermera använde man tångaska
till framställning av soda för
glasberedning. Även för detta ändamål kunde^
man använda vad slags tång som helst.
Men när det gällde framställning av
jod i mera rationell fabrikation måste
man lära sig att välja.
Jodhalten växlar nämligen som vi
sade högst betydligt i de tångarter som
kastas upp på kusten. Den svarta
tången är dålig, och endast den röda
användes. Den fick jäsa och saften som
rann av under jäsningen samlades i
stora cisterner, där den indunstades tills
den visade en koncentration av 380
Baumé, varpå den blandades med
tången och alltsammans kalcinerades. Av
två kubikmeter saft fick man på
detta sätt 20 kilo jod.
Bröderna Glaizot använde vid sins
fabrikation ett slags torrdestillering av
den förut torkade tången, varvid gasen
från dess egen förbränning fick
passera fram över den. Tången föll ned
på snett ställda rost, och
lufttillströmningen reglerades så att destillationen
skulle ske i en ström av kolsyra
härstammande från tångens egen
förbränning. Destillationsprodukterna
uppto-gos i stora kammare; man fick tjära,
ammoniak och gaser, som användes till
bränsle.
Senare har Boirault patenterat en
metod, varvid tången endast förkolas och
icke föraskas. Förkolningen sker på
platsen, där den samlas och kolet är lätt
att transportera till fabriken, där det
tvättas.
Genom alla dessa olika metoder för
behandling av tången har man mer och
mer sökt undvika förluster genom
sal-ternas bortgång. Ty askan efter
tången innehåller joden i form av salter,
och det gäller att utvinna den ur
dessa. Askan måste underkastas tvättning
så att man skiljer de lösliga
jodsalter-na och andra salter från kolet och de
olösliga askbeståndsdelarna. Luten, som
innehåller de olika salterna, indunstas
sedan för att de mindre lösliga
salterna skola utkristallisera. Vid
koncentrationen erhåller man kalium- och
natriumsulfat, därefter koksalt och
slutligen kaliumklorid. Emedan detta
sistnämnda salt är mycket lättlösligt, låter
man det utkristallisera i särskilda pannor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
