Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
VETENSKAPEN OCH LIVET
SÖMNSJUKEPATIENT I SISTA STADIET, UTMÄRGLAD
OCH I ETT I.ETARGISKT TIIySTÅND
tydelse för hela mänsklighetens
framtid, nämligen vetenskapens kamp mot
sjukdomar.
Den första uppgiften om sömnsjukan
finner man år 1803 från Sierra Leone
och ända till 1901 är den iblott känd från
Afrikas västkust, från Loanda och
Ben-guela till Senegel.
I juli 1901 förekommo i Uganda
några fall och sedermera blevo dessa allt
talrikare; en inspektionsresa gav till
resultat, att kring norra delen av Lake
Victoria 20.000 negrer dukat under. Så
snart detta blev bekant i England
tillsattes en kommission av fyra läkare,
bland vilka voro Castellani och den
berömde sir David Bruce. Redan i
november 1902 fann Castellani i blodet av
negrer som avlidit i* sömnsjukan en liten
mikroskopisk parasit, tillhörande släktet
Trypanosoma. När man
sedermera ständigt påvisade
samma parasit försvunno alla
tvivel.
Man hade vid
undersökningarna en viss ledtråd i
"naganas" överföring från
vilda djur till tam boskap
medels Tsetseflugan, vilken
Bruce tidigare klargjort. När
det nu visade sig, att en
annan tsetseflugas utbredning,
Glosina morisitans,
sammanföll med sömnsjukans,
riktades därför misstankarna mot
denna. Genom en serie
experiment, varvid apor
användes som försöksdjur,
lyckades man också snart leda
detta i bevis.
Ännu återstod dock den
viktiga frågan att besvara,
varifrån kommer parasiten in
i flugan? Man gjorde
talrika undersökningar av
blodet hos alla fåglar och
fyr-fotadjur som levde i sjöns
omgivningar, men utan
resultat. Vidare infekterade man
olika antiloparter med
trypa-nosoman; detta lät sig utan
svårighet ske, ty antiloperna
blevo smittohärdar utan att
själva lida av blodparasitens närvaro.
Den viktiga fråga om vilket djur som
utgjorde reservoar för smittan måste
emellertid lösas, ty det visade sig, att i
de områden, som för mera än fyra år
sedan fullständigt rensats från
infödingar, voro flugorna likväl fulla av
try-panosomor. Äntligen . lyckades man
år 1911 leda i bevis, att det var ur en
antilop, kallad "situtunga", som
tsetseflugan drack sitt människodödande gift.
Det var även av den största betydelse
att utröna flugans föda. Den engelska
entomologen Carpenter som år 1911
sändes till Uganda för att bl. a. lösa denna
fråga undersökte i detta syfte
tarmkanalen på- över 20,000 flugor och
jämförde de blodkroppar han då fann med
preparat av blodet från de djur med
vilka tsetseflugan kunde tänkas komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
