- Project Runeberg -  Vetenskapen och livet / Årgång VI: 1921 /
217

(1918-1922)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FLYGFÄN, SOM STICKA MÄNNISKOR

OCH DJUR

Av C. PIERRE

I september 1917 meddelade en
aftontidning i Paris, att staden blivit
översvämmad med jättestora flugor.
Man hade sett dem på boulevarderna,
rue Faubourg Montmartre och ända
nere i Croissants källarelokaler, dit de
lockats av tryckeriets elektriska
lampor. Man framkastade och tryckte de
mest extravaganta hypoteser. De un-

och ge oss styng, som kunna bli mycket
farliga.

Myggorna äro av två slag,
Anophe-les och Culex. De förra, som äro
farliga, kunna inokulera malarians
mikrob. De äro sorgligt nog alltför
vanliga i varma länder, i synnerhet i
sumpiga trakter och vid sjöar. Culex
överför sällan malarian, men den kan där-

BILD 1. - HUVUDEN AV MYGGOR MYCKET FÖRSTORADE

1, huvud av Anopheles-hona; 2, huvud av Anopheles-hane; 3, huvud

av Culex^hona.

derjordiska källorna vid Grange
Bate-liére ansågos som jätteflugornas vagga.
De förevisades på en hel del redaktio-v
ner.

Men dessa insekter voro enkla och
ofarliga harkrankar, som kläckts ut i
någon vanskött plantering eller i
dammet i någon takränna. Ingen
entomolog uttalade sig och man glömde snart
bort de långbenta myggorna med det
skrämmande uttseendet.

De verkliga myggorna.

Våra verkliga stickande myggor äro
alla små, högst 12 till 14 millimeter.
En del överfalla oss om dagen, andra
invänta natten för att suga vårt blod

emot införa filarios och
inflammatoriska svullnader.

Hos båda dessa insekter är det
endast honan som är blodtörstig, framför
allt vid tiden för äggläggningen.
Hanarna leva på blommorna och nära sig
av sockerhaltiga ämnen. Det är lätt att
skilja hanarna från honorna. De förra
hava fjäderformiga antenner, medan de
senares i det närmaste totalt sakna hår
(fig. 1 och 3 på bild 1 härovan).

Det är också lätt att skilja en
Ano-pheles-hona från en Culex-hona. Den
förra har långa antenner, lika långa som
snabeln, medan de äro betydligt
kortare hos den senare (fig. 3 bild 1).
Snabeln består av en slida, sammansatt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:32:25 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vetlivet/1921/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free