- Project Runeberg -  Vetenskapen och livet / Årgång VI: 1921 /
273

(1918-1922)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RYMDENS IRRANDE STJÄRNOR

273

tagande att meteorerna härstamma från
vulkaner på månar till de längst bort
belägna planeterna. Och de mekaniska
och fysiska egenskaper, på vilka vår
hypotes stölder sig kunna också *
tillämpas på andra stjärnsystem än vårt eget.
Den fasta materia de sända oss bör
sålunda vara av samma natur som den
som kommer från solsystemet. Nu
förstå vi att antalet meteoriter som
genomila världsrymden måste vara ofantligt.
Betyder detta att man i enlighet med
Lockyer och Chamberlin och andra
måste tillskriva meteoriterna stor
betydelse vid bildningen av jorden och
planeterna eller vid förändringar i deras
rörelser? Det tro vi icke. För det
första passera en stor mängd meteoriter
vår atmosfär utan att hejdas där. Man
kan uppskatta antalet som årligen faller
ned på jorden till mellan 20.000 ton
(Arrhenius) och tio millioner ton
(Nordenskiöld) ; mängden är sålunda ganska
osäker, och man kan tänka sig att en stor
del av det mikroskopiska stoft som
Nordenskiöld samlade på polarsnön och
kallade kosmiskt stoft helt enkelt är
vulkanstoft utslungat vid stora eruptioner
såsom vid utbrotten på Krakatoa eller
Mont Pelée.

Det kosmiska stoftet. Dess roll i
världsbyggnaden.

Vår utfärd i kosmos oändligt lilla
värld har redan visat oss att det
kosmiska stoftet är av lika stor betydelse vid
bildningen av världarna som
mikroberna i djurvärlden. Vi hava träffat det
i den primitiva nebulosan dit det drivits
in av protosolens repulsiva kraft och
åstadkommit fördelningen av
småplaneterna och bildningen av jätteplaneterna;
det myllrar i planetsvansarnas
silverband, i stjärnskottens st järnregn, i det
vulkaniska stoftet som slungas ut i
stjärnrymden av universums alla
vulkaner. Vi måste nu följa det i de elek-

triceradé partiklär som bilda
solkoro-nans strålar eller som utslungade med
en hastighet av 1000 kilometer i
sekunden nå ända fram till jorden och
framkalla norrskenen. Zodiakalljuset består
också av kosmiskt stoft koncentrerat i
planetringar liknande Saturni ring.

I allt detta kunna vi se en allmän lag.
Gravitationen, som är ytterst svag i en
molekyl, förefaller i världarnas
mekanik blott äga kraft vid koncentreringen
av kosmiska massor. Beklädd med en
ofantlig kraft i dessa massor,
underkuvar och fångar den alla
reptilsionskraf-ter, strålningstryck och spridande
krafter härstammande från stötar eller
vulkanutbrott.

I stjärnor med svag massa däremot
kunna repulsionskrafterna spela fritt.
Det är därför de små himlakropparna
(satelliter, kometer) bliva
skådeplatsen för de mest storartade kosmiska
fenomenen. Jorden är icke i stånd att
slunga ut i rymden en kropp som kan
bli dess måne, medan däremot månen är
kapabel att bilda kratrar på över hundra
kilometers diameter.

Då det kosmiska stoftet är utspätt i
de ofantliga nebulosorna befinner det
sig i ett sådant tillstånd att de repulsiva
krafterna, som icke hava någon motvikt
i attraktionen, bättre kunna bilda
världar i oändligt växlande former. I
sol-nebulosan voro dessa krafter en gång
verksamma vid fördelningen av
planetmassorna och omgåvo solen med ett
lysande band, vars motsvarighet vi se i
de slöjor som omgiva Novae, och de
förberedde kometernas födelse. Vi hava
redan bevisat att planetsystemets och
spiralnebulosornas byggnad var ett verk
av de dispersiva krafter som uppkommo
av kosmiska stötar. Vi hava nu ännu en
gång funnit en bekräftelse på denna
tanke som förändrar uppfattningen om den
celesta mekaniken vid världarnas
uppkomst : Världarnas byggnad beror icke
på attraktionen, utan på repulsiva
krafter, som övervunnit densamma.

Vetenskapen och Livet

18

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:32:25 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vetlivet/1921/0281.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free