- Project Runeberg -  Vetenskapen och livet / Årgång VII: 1922 /
5

(1918-1922)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FLYGER FLYGFISKEN ELLER SVÄVAR DEN?

DACTYLOPTERUS SEDD FRÅN RYGGEN

Denna bild bör jämföras med den föregående
för att man skall få en föreställning om
likheten i flykten, trots olikheten i simfenornas
form.

kunna angripa honom. Så väl fiskar
som fåglar komma av en slump och
gripa det byte de lättast komma åt, utan
några extra anordningar. För övrigt
leva flygfiskarna själva av levande rov,
små skaldjur och musslor som de fånga
i havet och gripa medan de simma. De
äro ur denna synpunkt varken ädlare
eller mera beklagansvärda än havets
andra djur, vilka tvingas att äta upp
varandra allt efter storleksgrad och styrka.
Flygfisken användes till
människoföda i sådana trakter där de överflöda,
såsom vid Barbadosöama. Man kan fiska
dem synnerligen lätt. Fiskarena strö ut
på vattnet bitar av rutten fisk för att
locka flygfiskarna, vilka då komma upp

till ytan. När de samlats i tillräckligt
antal, håvar fiskaren in dem i en stor
håv som han håller i handen och tar dem
innan de fått tid att fly vare sig genom
att flyga eller dyka. Detta slags fiske
fordrar skicklighet och framför allt
tystnad. Om det skötes väl kan det
stundom inbringa flera hundra fiskar på en
dag.

De tempererade och varma haven
innehålla även en annan fisk som kan
flyga, nämligen flygsimpan eller
flyghanen (Dactylopterus). Dessa kallas
också havssvalor. Den är besläktad med
knorrhanarna (Trigla) som äro mycket
vanliga i de flesta hav och uppskattas
som goda matfiskar. Ett av deras
viktigaste kännemärken är att bröstfenorna
äro delade i två delar, en övre och
mindre, vilkas strålar ofta äro delade på
hela längden eller endast i ytterändan, samt
en nedre och större som är byggd såsom
en vanlig fena. Det är denna senare som
är starkt förstorad hos Dactylopterus och
giver dem förmåga att sväva över
vattnet.

Utom dessa bröstfenor har flygsimpan
ingenting som skiljer den från dess
fränder som aldrig lämna havsdjupen. Dess
kropp är tjockare och längre än
flygfiskens; en del individer uppnå 40 till
50 centimeters längd. De hava ett stort
platt huvud försett med ett slags kask
av en motståndskraftig vävnad och
slutande i en liten kort nos. Den del av
bröstfenorna, med vilken de flyga, är
stor och bred och uppnår i utspänt
tillstånd en bredd som är minst lika med

DACTYLOPTERUS SEDD FRÅN SIDAN I FLYGSTÄLLNING

Man lägger märke till den egendomliga fiskens korta och tjockai huvud och bröstfenorna,
som äro utbredda till vingar och hålla kroppen uppe i ett slags glidflykt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:44:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vetlivet/1922/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free