Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEREOSKOP OCH ANAGLYFER
27
spektivet och i det som erhållits vid
direkt seende. Men i Brewsters
stereo-skop är fokaldistansen, 20 centimeter,
endast underkastad små variationer. Att
förändra den skulle vara detsamma som
att variera Inklinationen för var och en
av prismaytorna, och det skulle snart
icke bli möjligt att få bilderna att
sammanflyta.
I allmänhet är fokaldistansen på
fotograf iapparaterna mellan 7 och 12
centimeter. Man måste då konstruera ett
annat slags stereoskop, som uppfyller de
ovan sagda villkoren. Man kan uppnå
detta genom att icke lägga bilderna på
varandra, utan låta sammansmältningen
äga rum i observatorns synnerv.
Ste-reoskopet består då av två vanliga linser,
vilkas fokaldistans är lika med eller nära
lika med den hos upptagningsapparaten
(fig. 6). Man får på det sättet
fullkomligt återställd relief.
Man konstruerar också reversibla
stereo fotoapparat er, som kunna användas
som stereoskop sedan man tagit bort
bländare och slutare från objektiven (fig.
7). Detta är en särdeles god lösning på
stereoskopproblemet.
Anaglyferna. — Anaglyf kallar man
ett särskilt slags stereogram, som är
återgivet i två färger och till vars iakttagande
man måste använda ett optiskt
stereoskop.
Vi skola först nämna principen för
dessa stereoskop, i vilka man materiellt
lägger de båda bilderna på varandra.
Dessa (fig. 8), äro limmade rygg mot
rygg och monterade på en vertikal axel,
vars rotation gör att man icke kan
särskilja dem. För att skilja dem använder
man två titthål försedda med rörliga
slutare, genom vilka observatorn tittar,
och vilka öppna sig omväxlande under en
mycket kort tidrymd, just då den
motsvarande bilden är vänd mot ögonen (se
texten till figur 8). Detta system, som icke
är synnerligen praktiskt, omtala vi här
blott av den anledningen att man kan
använda det för stereoskopiska
projektioner.
Vid anaglyfprocessen äro bilderna
också materiellt lagda på varandra, men de
FIG. 10. — STEREOPROJEKTION
MEDELS RASTERMETODEN
Denna metod fordrar icke en särskild apparat
för varje åskådare. Og Od äro’ objektiven pä
projektionslampan, som kastar fram var sin
delbild av stereogrammet. R är ett raster,
bestående av lika breda vertikala band,
omväxlande genomskinliga och o genomskinlig a.
Partierna DiD2D3 på skärmen E motsvarar
vertikala band av den högra bilden, och partierna
G1G2G3 återgiva vertikala band av den vänstra
bilden. Man reglerar avståndet mellan rastret
och skärmen så att banden som motsvara
högra bilden komma att falla exakt mellan
banden som motsvara vänstra bilden, så att de
varken täcka varandra eller lämna något vitt
rum mellan varandra. Åskådaren står bakom
skärmen och ser bilden genomlysande. Ett
andra raster, analogt med det första och insatt
i synstrålarnas bana, utväljer bilderna genom
en likartad mekanism, var.genom reliefen
uppstår. Metoden, som användes med framgång
vid direkt iakttagelse av positivbilder på glas
med litet format, kan svårligen komma till
användning för stereoprojeklion, eftersom det
är mycket svårt att åstadkomma stora raster.
skiljas åt på ett enkelt sätt. Metoden lär
vara uppfunnen av Rohman 1853.
Låt oss antaga att vi ritat en bild med
rött bläck på vit botten. Vi betrakta den
genom ett djupare rött glas; bilden
försvinner och man ser allt rött. Tag
däremot ett grönt glas; bilden synes svart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
