Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VETENSKAPEN OCH LIVET
FIG. 4. — PROJEKTOR MONTERAD PÄ
SITT STATIV
Nedtill synes motstånd och strömbrytare samt
hissanordningen för projektorn.
bättre av ett glas med inlagd väv. De
tjäna till att sila de direkta ljusstrålarna,
men de kvarhålla också en ansenlig del
av ljuset.
Man erhåller mycket bättre resultat,
när lampornas avstånd från föremålet
som filmas, är så stort att ljuset kan
spridas helt enkelt genom reflexion mot
matta skärmar.
I kvicksilverlamporna (Se
Vetenskapen och Livet — April 1921) slår
ljusbågen över mellan två elektroder, av
vilka den ena utgöres av kvicksilver. Varje
tub förbrukar ungefär sex ampere vid en
spänning på 110 volt. Dessa lampor
utsända nästan enbart blåa strålar och läm-
pa sig synnerligen väl för
filmupptagning. Särskilt i Amerika använder man
sådana lampor på de flesta studios.
Tuberna anbringas vanligen i grupper
om åtta på tavlor av vit duk som
reflekterar ljuset. Figur 2 återger en sådan
ställning med kvicksilverlampor och
figur 6 en taklampa av samma slag. För
att få fram samma ljusstyrka som med
bågljus, måste man räkna med samma
strömåtgång i tuberna. Därav följer att
detta belysningssätt blir dyrbart såväl i
uppsättning som underhåll. Tuberna
äro nämligen mycket bräckliga och bli
odugliga genom den minsta spricka.
Deras bräcklighet gör också att man
icke kan använda dem för upptagningar
utomhus emedan de icke tåla transport
och ovarsam behandling.
Talrika försök ha blivit gjorda för att
använda kvicksilverångans strålning i
korta, några centimeter långa kvartsrör
i stället för i de långa glasrören. De
praktiska resultat man hittills erhållit i
ateljéerna med sådana lampor hava dock
icke varit tillfredsställande. Detta
beror mest på att man nödgats arbeta med
låg spänning.
Strålkastarna som användas i
ateljéerna äro av marintyp, d. v. s. försedda med
en ljusbåge inom ett cirkelrunt
plåthölje i en spegels brännpunkt. De skilja
sig från marinprojektörerna genom att
ljusknippet måste kunna göras mycket
divergerande för att belysa en vidsträckt
scen på kort avstånd. Strålkastarna äro
ofta monterade på en ställbar fot, så att
de kunna höjas upp över dekorationerna
och ledigt inriktas i alla riktningar. De
automatiska lamporna i dessa
strålkastare äro av Sperrotyp med roterande kol.
Strålknippet kan efter behag göras
parallellt eller divergerande.
Figur 5 återger en dylik strålkastare och
figur 4 en större sådan med roterande
kol för 150 ampere, monterad på fot så
att den kan flyttas upp till 6 meters höjd.
De på teatern använda
handstrålkastarna, i vilka strålarna göras
konvergen-ta medels kondensatorer kunna icke
användas på ateljéerna. Kondensatorerna
bliva nämligen efter en kort tid gulakti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
