Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
VETENSKAPEN OCH LIVET
ta perioderna, måste enligt Kossels
schema ha följande väteföreningar:
Fig. 2.
Dessa uppkomma naturligtvis enligt
det föregående på så sätt, att t. ex.
kvävet i NH3 genom anlagring av tre
elektroner, som det tar från vätet, uppnår
den stabila ädelgaskonfigurationen, och
att den tre falt negativt laddade jonen
N’" till följd av elektrostatisk
attraktion vid sig binder tre
vätekärnor. Därvid bildas en neutral molekyl,
och kvävet har enligt det vanliga
kemiska uttryckssättet fått sina tre
valen-ser "mättade". I elektrostatisk mening
kommer emellertid en sådan "mättning",
d. v. s. ett stabilaste tillstånd, att vara
uppnått först vid ett minimum av
potentiell energi — och då är det alls icke
på förhand givet, att detta minimum
skall vara nått just i det neutrala
tillståndet. Man måste alltså fråga sig:
Antag så alltmänt som möjligt att vi ha
en n-falt negativt laddad jon, omgiven
av n på ett visst sätt grupperade positiva
punktladdningar, så att ett neutralt
komplex uppkommer; kommer då en ny
punktladdnings anlagring att vara
förbunden med upptagande eller avgivande
av arbete ? I sistnämnda fall är det
neutrala tillståndet ännu icke det stabilaste.
Om man nu utför ifrågavarande
beräkning, till att börja med för n=2 och
n=3, så finner man att en anlagring av
en ny positiv punktladdning är förenad
med arbetsvinst, processen är alltså
exoterm. Denna arbets vinst är större
för n=3 än n=2. Kossel drog därav
den slutsatsen, att de starkast laddade
jonerna (t. ex. N"’) i en blandning
av kemiskt mättade föreningar av ovan
angivna typer böra vara istånd att slita
loss en vätejon från de svagare laddade
(t. ex. O".) Analogt är O" istånd att
taga bort ett H’ från F\ Om vi alltså
till vatten sätta ammoniak eller
fluorväte, böra följande tillstånd uppkomma:
Fig. 3.
Detta betyder: i vattenlösning
kommer NH3 att giva (OH)’-joner, HF
däremot H’-joner, vilka i figuren
förekomma som hydratiserade joner. Om
vi vidare se efter, huru PH3 och "C1H
förhålla sig i vatten, så råda kvalitativt
samma förhållande som nyss;
kvantitativt finns det skillnad, nämligen såtillvida,
att jonerna P’" och Cl’ äro större än
N"J resp. F\ Detta har till följd
att det arbete, som vinnes när PH3
upptar ännu en H’-jon, är mindre än
motsvarande arbete för NH3, varemot det
arbete, som måste presteras för att taga
bort en H’-jon från HCl, blir mindre
än för HF. PH3 kommer alltså att vara
mindre dissocierat i vatten än NH3,
varemot HCl kommer att vara starkare än
HF. På så vis kan Kossel utan vidare
förklara, varför den basiska karaktären
avtar i serien NH3, PH3, AsH3, medan
den sura karaktären är starkare
utpräglad hos HCl än hos HF.
Om nu NH3 är istånd att rycka till
sig ett H’ från det tvåvärdiga O",
är det naturligtvis a fortiori i stånd att
vid sig binda ett halogenvätes H\
Am-moniumradikalen (NH4) kommer alltså
alltid att bildas, när NH3
sammanträffar med ett fritt eller vid en svagare
negativt laddad jon bundet H\
Här är icke platsen för ett närmare
ingående på Kossels intressanta
resonemang beträffande ammonium; det må
endast anmärkas, att hans teori är
enhetligare och mera tillfredsställande än
den gamla uppfattningen, som
laborerade med huvud- och bivalenser. Dessa
ha alltid ett visst godtyckligt drag,
varemot det hos Kossel låter sig siffermäs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
