Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EINSTEINS TEORIER
339
Mascarts försök bekräftade detta
och visade att en sådan verkan icke
uppträdde, men man borde i gengäld
kunna hoppas pä en verkan av andra
ordningen, d. v. s. proportionell mot
V-7T2; i sådant fall måste man dock
-göra försöket ytterst noga, ty
förskjutningen borde bli ytterst liten. De bå-
da amerikanska fysikerna Michelson
och Morley utförde försöket. De
lyckades åstadkomma en ytterligt
känslig apparat, med vilken man skulle ha
kunnat påvisa en hundra gånger
mindre förskjutning än den man väntade.
Men till deras stora förvåning kunde
ingen rörelse påvisas. Ljusets
fram-skridning ägde rum exakt på samma
sätt som om jorden hade stått stilla.
De förändrade sina apparater och va-
rierade experimenten i oändlighet,
men alltjämt med samma resultat.
Andra fysiker begagnade sig av andra
metoder och utförde elektriska och
optiska mätningar med största
noggrannhet på fulländade apparater men
kommo alltjämt till samma slutsats:
intet elektriskt eller optiskt försök
kan påvisa jordens rörelse
i dess bana.
Lorentz och Fitz Geralds
kontraktion. Einsteins
relativitetsprincip.
Dessa resultat väckte
stor uppståndelse och
framkallade livfulla
diskussioner. De första försöken
till teoretisk förklaring
föreföllo tämligen
godtyckliga. Den engelske fysikern
Fitz Gerald och den
berömde holländske teoretikern
Lorentz lyckades dock
sammanställa iakttagna
fakta genom några enkla
hypoteser. Man kunde
förklara samtliga försök
genom att antaga att varje
materiell kropp som rör
sig med en hastighet v är
underkastad en
kontraktion (i rörelsens riktning)
proportionell mot:
där V alltjämt är ljuset?
hastighet pr sekund.
Lorentz’
kontraktionshy-potes föreföll tämligen
paradoxal, men förklarade
bra de negativa resultaten
i alla de anställda försöken.
Det var för övrigt möjligt
att föra syntesen ännu längre; om
man nämligen dessutom antog en
förändring i tidsmåttet, verkställd av
[observatörer i rörelse, kunde man be
visa att intet elektriskt eller optiskt
försök någonsin kan avslöja tillvaron
av en likformig och rätlinjig rörelse.
Det återstod ett djärvt steg att taga
för att förklara denna omöjlighet som
ett fundamentalt faktum och uttala
det i princip. Steget togs genom Ein-
OBSERVATORIET I POTSDAM SOM INRÄTTATS
FÖR EINSTEINS ARBETEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
