Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
guldglans» när »solen sig dalar i vester» eller som det också
kallas vid qvällsmatsdags.
Äfven i fråga om de »ljud, som förnimmas i
urskogens djup», ha vårpoeterna så märkvärdiga saker att
berätta, att om det läte tänka sig, att sådana ljud verkligen
hördes en dag, så skulle skaparen ovilkorligen med
synbar ovilja ta den här lilla himlakroppen, som vi bo på,
mellan tummen och pekfingret, lyfta den till sitt öra och
mumla: »Jag menar hela mekanismen ä’ rasande.»
I detta sätt att skildra naturen och tingen sakna
dock vårpoeterna inte sina stora och lysande förebilder
äfven bland sjelfva akademisterna. Så berättar t. ex.
Esaias Tegnér, att Frithiof Thorstensson (han, vikingen
ni vet, som helsade på sin flicka nattetid i sjelfva kyrkan
och sen försökte ljuga i henne, att det var en eldsvåda,
när solen gick upp) att Frithiof, säger jag, hade ett
hästkreatur »med ben som hinden, med hals som svanen».
Jag frågade en gång hästhandlare Amilon i Malmö
hvad han tänkte om ett sådant kreatur, som det den
store skalden här beskrifvit. Och Amilon sa’, att han inte
för hela sitt lif ville säga något ondt om en gammal Lundabo,
men att för sin del trodde han, att den glade bispen nog
förstod sig bättre på vin och fruntimmer än på hästar,
ty ett sådant djur som det han här skildrat, skulle
svårligen dugt till annat än att lossa af pistoler på cirkus,
enär den hindaktigt krokiga ställningen på benen
ovilkorligen tydde på en förskräckligt svag bakdel, och den
svanaktigt krokiga halsen skulle låtit munbettet hvila mot
oxeltänderna i stället för mot lanerna, hvilket kunde haft
till följd att hästen, som deraf blifvit oerhördt hårdhållen,
durkat med Frithiof, kastat af honom och brutit nacken
af honom, hvarföre det förvånade herr Amilon, att
Frithiof, hvilken, oafsedt sina något sväfvande begrepp om
eganderätten, skildras såsom en fin karl, kunde vilja rida
ett sådant ök.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
