- Project Runeberg -  Vett och ovett /
178

(1887) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

omkring på juleqväll utan att finna någon rigtigt lycklig
menniska.

De träffade en löjtnant, som fått ett sparbankslån och
vunnit femtio kronor på vira, men han plågades
jemmerligen af liktornar, emedan han ville kokettera med
små fötter.

En handlande, öfver hvilken lyckans håfvor
strömmat i form af rikedom, helsa, framgång och medborgares
aktning, funderade ändå på att lemna denna verlden
medels en snara i kakelugnsspjellet, emedan hans svärmor
mot all förmodan lyckligen genomgått en operation för
svullnad i tungan.

En liten söt flicka om elfva vårar, som länge varit
lycklig i den tron, att hon hade den största och
beskedligaste dockan i verlden, sörjde öfver att hon fått höra,
det på en tron uppe i ett litet nordiskt, sillproducerande
land satt en docka, som var mycket större och mycket
beskedligare än hennes.

Asmodeus log och julens engel förtviflade. Slutligen
fingo de se ett ljus glänsa till i ladugården vid en liten
bondgård. Deruppe på höskullen stodo Pelle och Lisa och
nappade ut doftande klöfverhö till nattfoder åt kossorna.

O hvad de skrattade och pratade! Och så ibland,
när kölden bet för hårdt eller hjertat slog för varmt, jag
vet inte rigtigt hvilket, lade Pelle armen om Lisas lif och
tryckte henne intill sig, och då lät det alldeles som om
det smällt till en liten smula under den stora hufvudduken.

Asmodeus mörknade, och julens engel log. Här
hade de träffat på ett par, som inte voro ledsna af sig.
Men mörksens tjenare tyckte ändå, att han skulle göra
sin pligt, och så gaf han sig i tal med Pelle:

»Fy tusan hvad här ä’ kallt i detta rucklet.»

»Ja’ har Lisa å fårskinnspelsen å värma mej mä.»

»Du är allt fattig som få, min stackars gosse!»

»Men stark och glad som ingen, lille herre.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:44:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vettovett/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free