Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gräs tills det blef så sent och skumt, att han inte kunde
se att akta lien för stenarna, och då tog han, i stället
för att gå och lägga sig, höbågan på axeln och bar in
ett par lass hö, och sedan gick han till hvila vid
12-tiden på natten, men då sof han också förstås rätt godt,
om han visste sig fri för utmätning i veckan, för han låg
inte och grämde sig öfver, att han blifvit förbigången
vid sista stora ordensutnämningen och hade aldrig haft
råd att äta så mycket, att han hunnit samla ihop till en
anständig magkatarr.
Och Kitta, hustru hans, förstörde inte så värst
mycket på nöjen och toiletter. Hon hade en gång på
marknaden köpt »Lyckans stjerna» nummer 3,016, tryckt på
en pappersbit, för tre skilling, och så gaf hon
hinastugräbban, som varit i grannsocknen och lärt att sy kläder,
två korfvar och ett litet köttstycke hvartannat år för hon
skulle hjelpa henne med »kyrkelifvet».
Inte så till förståendes, att Kitta dref någon andlig
agitation i församlingen; hennes »kyrkelif» hade intet att
skaffa hvarken med Schartau eller Waldenström, och var
inte utsatt för några andliga strömningar, men det var af
godt vadmal och knäpptes med femton messingshäktor
i ryggen.
Kjolen klippte och sydde Kitta sjelf i all enkelhet,
för när alla sju ungarna hängde omkring den, blef der
ju ändå »garnering» nog, och det en, som tog sig ledigt
och pittoreskt ut ändå. Och modet för säsongen var det
inte heller så kinkigt med; det var bara att göra lifstycket
lite snäfvare öfver barmen år ifrån år, för när man hjelpt
till med att tröska af en stor sädeslada på ottorna hvar
vinter och samvetsgrannt följt Herrans bud om slägtets
förökelse hvar sommar, så vet en nog hur det blir med
det »yppiga och retande» i en stackars bondqvinnas gestalt.
Det hände aldrig, att någon blef sjuk af vällefnad i
Sven Nilssons hus, och näst äldste pojken, som ändå gått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
