- Project Runeberg -  Vett och ovett /
211

(1887) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Samuel Henrikssons dåsiga ögon följde girigt
tändsticksbundten. Den hade varit i hans tankar i två
månader, natt och dag. Hade han all den fosforn väl i
sig, då behöfde han ej mera stå vid tinget och höra
folket hviska: »Är det den der menedaren?»

Men han saknade mod.

Det var inte långt till sjön. Isen låg tjock, men
han visste hvar der fanns en »rening», der strömdraget
gick fritt på tre famnars djup. Måntro det kalla, mörka
vattnet skulle svalka något här i bröstet, just här, der
det brände som helvetets eld!

Men han saknade mod.

Man bör ju uppträda snygg inför rätta. Skäggstubben
hade vuxit alldeles förskräckligt, Samuel Henriksson hade
minsann haft annat än sin yttre menniska att tänka på
under de senaste veckorna. Fort af med västen, och
tvålbiten och rakknifven fram! Tyst ... nu ha de gått
ut i köket ... allihop: de små barnen, den halfvuxna
flickan, hans stackars förgråtna hustru. Han är ensam ...
ett raskt drag med knifven öfver strupen, och så är det
slut alltih...

»Ka lelle far te dä stygga tinget nu?»

Det var den lille minste, som kommit in igen.

Nej, det var omöjligt.

Han hade gerna velat säga något till den stackars
hustrun. Säga henne, att han var skyldig, men ej fullt
så brottslig, som hon kanske trodde, säga henne, att det
varit mycket för hennes och barnens skull, som han ...

Men han saknade mod.

Det är för löjligt huru småsaker kunna tränga sig
in på våra tankar i de sorgligaste, mest förtviflade
ögonblick. Han undrade, om Maja glömt att ge korna
middagsfoder. Om han skulle se efter ...

Der på kroken i fähuset hängde ett bra rep; han
hade sjelf gjort det en qväll när alla barnen voro hemma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:44:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vettovett/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free