Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustaf gifte sig, men föräldrar och syskon blefvo
ändå qvar i hemmet. Liksom ursäktande förde han in
sin hustru i kretsen och bad om plats för henne bland
de andra. Det var en förvillelse, hvilken redan låg
något år tillbaka i tiden, som godtgjordes med detta
äktenskap; hustrun och äldsta barnet kommo på en gång till
torpet. Gustaf hade, af skäl, som ej här kunna nämnas,
tvekat att taga ut steget, men pligtkänslan dref honom
slutligen till ’presten’.
Förut, strax efter barnets födelse, hade han kommit
till prestgården, och på föreställningen om det orättvisa
deri, att barnets moder skulle enligt kyrkolagens bud
undergå ’skriftning’ för sitt felsteg, medan han, fadern,
gick alldeles onäpst, hade Storm rätat på sig, darrat en
smula på läppen och sagt:
»Skrifta då mig också; jag erkänner min skuld.»
Han togs på orden, och troligen för första gången
i vår kyrkas historia lågo fader och moder på knä å
samma kyrkopall samt emottogo absolution.
Ändtligen började det ljusna för den så hårdt
betryckta familjen. Gubben hade fått löfte om ett torp i
närheten, och Gustaf hade lofvat honom hjelp med
bosättningen. Ändtligen skulle då den uppoffrande sonen
få bilda ett eget, sjelfständigt hem.
Men gubben hade genom sina många lidanden blifvit
grubblande och dyster; rubbningen uti mångåriga vanor
oroade honom, och strax före flyttningen fanns han i —
ett träd i skogen med snara om halsen.
Åter kom Gustaf till prestgården, Det djupa vecket
i pannan var större än någonsin, och hans stämma skalf
då han omtalade sin nya sorg och skam.
»Men hvart skall nu mor och syskonen taga vägen?»
frågades.
»Åh, det är den minsta sorgen; de få väl vara hos
mig som förut», tyckte Storm.
— — — — — — — — — — — — — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
