Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västgötar i Stockholm under gångna tider. Av K. Wallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som deras födelseorter Falköping och Göteborg sinsemellan äro med avseende å
kultur-och naturförhållanden.
Johan Henrik Kellgren var född 1751 i Floby församling i närheten av Falköping,
varest fadern efter ecklesiastika anställningar i Finland år 1846 blev kyrkoherde. Under sina
skol- och gymnasieår i Skara hade Kellgren, satirisk och ironisk till sin läggning, svårt
att komma överens med sina ofta mera råa och klumpaktiga än pojkaktigt kvicktänkta
kamrater. Det berättas, att han, uppretad av deras tölpaktiga upptåg, ritade en åsna på en
bokpärm och sedan slog den i ryggen på dem, så att åsnan där blev avbildad. Detta sätt
att beteckna deras förståndsutveckling var ju kanske lika oförlåtligt som användningen av
den nu så moderna judestjärnan. Ehuru det nog torde falla sig lättare att se och
upptäcka, om en människa är jude än om hon är en dumbom. Efter slutad skolgång fortsatte
Kellgren sina studier vid Åbo universitet, varest han, till följd av sina släktförbindelser
på mödernet, deltog i umgänget med stadens högsta skikt. Under och efter studietiden
lärde han såsom informator i förnäma hus, säger en författare: "avkläda den blygsel eller
grovhet, den räddhåga eller otidighet", som gärna åtfölja skolans folk och i stället antaga
"det otvungna men hövliga skick, den fina men anständiga ton, det lätta och behagliga i
seder och umgänge, som göra skickligheten gällande". Efter faderns död 1771 blev
Kellgren för sin utkomst helt hänvisad åt informotarkallet. Under vistelsen i Finland hade
den satiriska läggning, som var betecknande för hans pojkår, fått allt mera näring allt
efter som han kände sig friare i sin ställning. Så småningom började Kellgren, som
fullgjort sin magisterdisputation ocli blivit docent vid universitetet, tröttna på Finland och
kasta sina tankar åt Sverige och Stockholm, där han ansåg sig kunna finna möjlighet
till försörjning genom litterär verksamhet. Måhända längtade han också till dess yra och
frivola värld, som hans vän Clivberg efter ett besök i Stockholm skildrat för honom. Nog
av, han lämnade 1777 Finland och styrde kosan till sitt efterlängtade mål. Han torde vid
denna tid ha nått sin fulla mognad. Redan nu menade lian: "Det gives ett courage för
huvudet såväl som för hjärtat; och brist på snille är någon gång ej annat än brist på mod.
Att förlita sig på sig själv är att fördubbla sin förmåga". Brist på existensmedel tvang
honom emellertid snart att förfoga sig till födelsebygden, där ban uppehöll sig hos sina med
präster gifta systrar. Han fann snart att "man icke bland släktingar och minst bland dem
av det heliga ståndet bör söka sina hjälpare." Famntag, tårar och välsignelser vore allt
man kunde vänta av dem. Systrarna hacle samlat räkningar på brödernas studiekostnader,
och dessa voro så pepprade, att bröderna kommo i skuld till sterbhuset. Längtan till
Stockholm och operaflickorna blev honom slutligen för stark. En erhållen kondition såsom
informator för den pratsjuke generalen Meyerfelts söner satte honom i tillfälle att under
september 1777 återvända till Stockholm. Grevinnan Meyerfelt, född Vrede-Sparre, var en
av de tre gracerna och en högst charmant dam, som icke var obenägen för hyllningar och
icke heller så fière, att bon lämnade dem obesvarade, dock så diskret, att hennes dygd
enligt dåtida begrepp ansågs korrekt nog. Att även Kellgren skulle haft förmånen av
hennes gunst är icke alltför trovärdigt. Han var säkerligen i den högförnäma damens ögon
därtill en allt för obetydlig person. Känslig för den yttre förfiningen fann sig säkerligen
Kellgren, vars fria åsikter delades av herreskapet, bättre tillrätta här än i
prästgårdsumgänget hemma i Västergötland. Det förnäma liv som sålunda fördes, hindrade icke
Kellgren att med oförtrutet arbete, företagsamhet och energi skapa sig en framstående
ställning inom litteraturen. Såsom medlem av sällskapet Utile Dulci erhöll han redan somma-
— 19 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
