Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västgötar i Stockholm under gångna tider. Av K. Wallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kom snart till fäderneslandet. Med understöd av mecenaten Patrik Alströmer for han till
Greifswald, där han utgav en disputation till försvar för amerikanska frihetskriget. Som
så många andra vitterlekare och skalder på denna tid drog honom hågen 1777 till
Stockholm, där han gjorde sin debut som författare för scenen. Han lyckades nu vinna Gustaf
III:s ynnest i så hög grad, att konungen satte honom i tillfälle att i studiesyfte företaga en
resa till Göttingen och senare till Paris. Där togs han på konungens order om hand av
ambassadören Gustaf Filip Creutz, hos vilken han fick bo och i vars vittra umgänge han
hade lyckan deltaga. Slarv med anförtrott arbete samt pantsättning och andra
affärstransaktioner med Creutz tillhörigheter vållade brytning med denne. Återigen stod han hjälplös
och tvungen att med sin svaga livsbalans söka klara sig själv. Han återvände till
Stockholm, men denna gång, fallen i onåd hos majestätet, måste han genom författarskap och
såsom medarbetare i en tidning skaffa sig uppehälle. De honorar och arvoden som han
på så sätt förvärvade, voro i nästa ögonblick borta med vinden. De försvunno antingen i
sus och dus eller då han gripen av sin sentimentala medkänsla strödde ut dem till bettlare
och andra gatans parasiter. Skuldsättning och tiggeri hos gynnare tillgreps då under
svallande känsloutgjutelser för att klara livhanken. På hösten 1787 lyckades han ta sig över
till Finland, där han sedan, likt en Vilhelm von Braun eller en Johan Nybom, for från
gods till gods såsom snyltgäst, roande sin omgivning med fest- och tillfällighetspoem. När
kriget med Ryssland 1788 bröt ut, skrev ban "Ode till finska soldaten" m. fi. patriotiska
dikter, vilka så tilltalade Gustaf III:s fosterländska sinne, att han i viss grad återvann
monarkens välvilja. I Finland gift med Jaquette von Hastfer flyttade han med henne till
Stockholm och nu fortsatte livet på samma sätt som förut. Han arbetade och svirade eller,
som man också kan uttrycka det, brände sitt ljus i båda ändar. Snart var det Hastferska
arvet och arbetsförtjänsterna expedierade. Gustaf IV Adolfs förmyndarregering gav honom
en liten pension och den nätta titeln Kungl, sekter, en titel som gått ur bruk och numera
användes blott i form av nedlåtande skämt mellan tjänstemän i olika ställning. Med den
lilla pensionen och titeln såsom enda stöd avled Lidner i stort armod den 4 januari 1793
och begravdes på Adolf Fredriks kyrkogård, där en av beundrare rest gravvård bevarar
hans minne åt eftervärlden.
Som bekant ha få regenter varit föremål för så vitt skilda omdömen som Gustaf III.
Många äro hans entusiastiska beundrare och lika talrika hans belackare och ovänner.
Till denna senare grupp hör en hans samtida, Adolf Ludvig Hamilton. Denne har fått
slinka med i denna skildring, ehuru lian icke är född västgöte och snarare skulle hava
sin plats i en utläggning om stockholmare i Västergötland än vice versa. Född i Malmö
1747 och son till den snarfyndige och slagfärdige fältmarskalken Gustaf David Hamilton,
blev han 1766 kammarherre hos dåvarande konung Gustaf III och övergick därefter till
samma hovcharge hos drottning Sofia Magdalena. Han har i sina dagböcker och s. k.
anekdoter, vilka 1901 utgivits av Oscar Levertin, lämnat roande skildringar om hovliv
och Stockholmsliv under denna tid. Hans hat mot Gustaf, för vilket anekdoterna ger starkt
färgade uttryck, förmådde honom att 1782 taga avsked från hovtjänsten, i samband
varmed han inköpte egendomen Blomberg på Kinnekulle. Efter ingånget äktenskap med Eva
Kristina de Besche framlevde han liär, enligt egen utsago i "den händelselösa lyckans
monotoni", såsom jorddrott sina återstående dagar. Under riksdagarna 1786, 1789 och 1792
drogs han dock av sin oppositionslust in i händelsernas trollkrets och var då ingalunda
monoton. Han hyste i början entusiasm för franska revolutionen, men avkyldes av Jakobi-
— 21 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
